min vän bygger hus
min vän vårdar våra äldsta
min vän ger en människa
från en annan värld
liv och hem enligt
en lag om stöd
och service
min vän trampar
en postcykel
och delar ut breven
min vän skapar konsten
min vän möter folket
som kommer till akuten
och alla mina fritidsledarkompisar
vi är grenverket
som flätar ihop Sverige
låt oss växa
oss starkare
tillsammans
och kan ni snälla
SLUTA FUCKING SKÖRDA OSS
Kategori: 1diktomdagen Sida 3 av 12
glädjen är ömtålig som en
daggdroppe
sorgen tålmodig
och värdig
som en gammal älg
ta väl hand om båda
mina händer är tanks
mitt huvud en slägga
så rädd att köra över dig
såra dig
glömma att allt
det viktiga finns mittemellan
allt det stora
aldrig händer
att vara kär
är att alltid
ha något att
förlora
som blött grässtråna,
björklöven,
maskrosbladen,
vildvinet och
syrenen, när
solen kommer
tillbaka och
klappar oss på kinden
kan jag bara sitta ute
och andas en hel dag
Nu kom ett… två… fler…
det rasslar och det väser
tjena på dig regn
jag knullar mig till odödlighet
fiskmåsarnas skriande skratt
ut
över
Bråviken
ljusgatorna från
lyktor på ett
fartygsformat mörker
mellan lyftkranar
godståg
lastbilar
lagerterminaler
lastkajer finns en särskild frid
vem skulle inte känna sig hemma här
där jordklotet börjar?
.
.
.
.
Visualiseringar – en stilla och en rörlig – av Maria Lundby
marialundby.se
i ett
mångfärgat hus
utanför Högdalen centrum
finns makt
att ge
att dela, samla
sammanföra, sammankoppla
att ge röst
åt de tysta
plats åt behövande
en makt
att ge människor makt
makt att vårda
makt att stoppa maskinen
en makt
som är skapande
en makt som
är skrattande
en makt, som musik
en makt
som är rörelse
det är makt vi behöver
det är
ett mycket
speciellt hus
ljuset skiner genom
de färgglada väggarna
många människor
strömmar genom
det
efter några besök
börjar även
de att skina
av ny energi
jag borde
verkligen inte
behöva säga det här:
folk som
tjänar 25 000
och uppåt
i månaden
på att tycka
går naturligtvis inte att lita på
för ungefär
åtta år sen
kom en ny
drog hit till Norrköping: metylendioxipyrovaleron
ruset var djävulskt,
underbart
kokainskimmer
de första timmarna
sedan fem-sex
timmar hallucinerande
ångestmardrömmar
paranoida
vanföreställningar
svart hål
men den var
billig som fan
räckte länge
lätt att få tag på
mdpv spred sig
som ett coronavirus
i vissa grupper
det var
mycket hjärnspöken
på den tiden, sa en bekant
som fraktade och sålde
mellan Norrköping och
Västerås
två vänner
landade på
psykakuten
en naken man
attackerade ett
äldreboende
en ung grabb dog
när han försökte stoppa
en buss ute på E4:an
liemannen slog det höga gräset
folk dog som flugor
många betedde sig märkligt
jag vaknade en morgon av
att en knutte försökte slå
sönder min dörr
skulle skjuta mig
han trodde
jag var nån annan
kom tillbaka samma kväll
stod och skrek utanför mitt fönster
natten innan på
Bråddgatan hade
ett automatvapen spottat sönder en lägenhet
jag sov inte hemma på ett par nätter
en professor i socialt arbete
jag litar på
säger att
det finns
en sårbarhet, en
nedärvd trasighet
som gör de
svagaste av
oss här vidöppna
för den sortens
ondska
jag vill inte
skriva den
här dikten
den gör mig ledsen
men skriver den för att minnas
skriver in detta
i stadens historia
som komplement till den kommunala marknadsföringen
för att bekämpa glömskan
och namnlösheten
som omger våra
svagaste