Nu har jag gjort mina första tre månader som en-dikt-i-veckan-poet på Sveriges bästa nyhetstidning, Arbetaren.
Över juni, juli och augusti kommer alla mina dikter ligga upplåsta, som gratis sommarläsning. Nästa kommer ut på onsdag, och så kommer nästa onsdagen veckan efter. Och så vidare, och så vidare, och så vidare…
Här kan du läsa alla utkomna veckoverser hittills.
Från och med den här veckan börjar jag som poet på tidningen Arbetaren.
Varje onsdag kommer tidningen att publicera en nyskriven dikt, på rimmad vers, skriven med utgångspunkt i aktuella händelser i världen och mig själv.
Arbetaren är en liten men stridbar och professionell nyhetstidning som med gräsrotsfackligt fokus granskar makten i Sverige – en viktig röst för arbetarklassen, och alla rörelser för social rättvisa.
Det är också Elise “Ottar” Jensens tidning, Moa Martinsons, Harry Martinssons, Stig Dagermans, Eyvind Johnssons, Vilhelm Mobergs, Hasse Alfredsons och Tage Danielssons tidning, så det är inga små skor att hoppa i.
Jag är mycket stolt över detta hedersuppdrag.
Första dikten lägger jag här nedanför. Den ligger även upplåst på tidningens hemsida. För att läsa resten av verserna behöver man teckna en prenumeration för 69 kr i månaden.
Skicka en som jobbar på äldreboende
till Afghanistan och dom rättroende.
Skicka en sjuksyrra, som betalar skatt,
från kirurgen till Somalia över en natt.
Skicka en personlig assistent
till arbetslöshet i Tasjkent.
Skicka en distrikta, innan hon flyr igen,
till etnisk förföljelse i Syrien.
Vi skulle en Örebro-undersköterska utvisa,
men Rickard hann före oss till Risbergska.
Skicka en sjukhuskock som kom hit som barn
från Gävle till mullorna som styr Iran.
Skicka polisen till Falu lasarett
för att gripa en som röntgar skelett.
Ja arrestera hela jävla hemtjänsten
och sparka dom ända till gränsen.
Pengarna vi ålagt vårdsektorn att bespara
ger vi Bert Karlsson och Ahmed al-Sharaa.
Man snackar med grannen som går med snöslunga, han svär och skrattar att nä får det fan bli vår; det är ännu mitt i januari och snön har inte legat mer än tre veckor.
Man säger till andra grannen som är ute och skottar: jaså du är ute och roar dig och man är rätt nöjd med sitt lilla skämt, och hon svarar: ja det finns mycket att roa sig med svarar hon.
Man kastar lillungen på rygg i tjocka molnkuddar av mjuk pudersnö, och hon tjuter av skratt.
Man tänder eld i vedspisen två till fem gånger dagligen, för att värma vattnet i elementen.
Man går omkring i samma par långkalsonger, för alla utom det enda paret är alltid mystiskt försvunna, skulle man tappa bort dem skulle det bli kris, och det är rätt ofta kris.
Man klär på lillungen ullunderstället, overallen, vantarna, sockarna, skorna och mössan en till fem gånger om dagligen.
Man står i snöfallet på Biltemas parkering och byter glödlampa i höger billykta, så halvljuset ska funka igen.
Man är fett nöjd med sig själv, att man är en sån duglig karl, tills man upptäcker att höger blinker nu lagt av, eventuellt för att man öppnade motorhuv och lykta i snöfall.
Man skalar potatis, man hackar lök, man rostar bröd, kokar gröt.
Man klär av lillungen ullunderstället, overallen, vantarna, sockarna, stövlarna och mössa en till fem gånger om dagen.
Man fröjdas och anstränger sig för att teckna ned alla nya ord som kommer ur henne: jätte, jacka, täcke, eld, knä, tå, kopp, varmt, kallt, vantar, apa, tappa, igen.
Man är ordentlig, och går med varselväst genom kvällarna.
Man hackar i isklumpen under luftvärmepumpens utedel.
Man skrapar frosten från vindrutan, en gång till.
Man längtar till Delsbo som ligger tjugo minuter bort, där sakerna händer, livet pågår, fiolerna spelar, dragspelen valsar, ölen flödar och klackarna stampar i brädgolven dygnet runt.
Man är tjugo minuter bort och ett helt liv från allt som pågår.
Man läser Anna-Claras böcker för lillungen tjugofem gånger om dagen.
Man tittar på de underbart böljande kullarna hon avbildat i Jätten och ekorren
Man tänker att det är här man bor, men det syns inte eftersom ens hus står omringat av tunga träd i en sänka mellan två höjder.
Man längtar efter att ge sig ut bland dom där underbara kullarna.
Man kör 84an fram och tillbaka istället.
Man skyndar för att hinna veva ner rutan och sticka ut ett långfinger till idioterna som trots mötande trafik – alltså vår bil – kör om och på vardaglig basis riskerar sitt eget, mitt och min dotters liv för att vinna några meningslösa sekunder.
Man tejpar ihop en barnbok som varit trasig sedan i somras.
Man åker till Delsbo, äter pizza, och går på Hemköp.
Man är ordentlig och lägger skyddsfolie över vindrutan, för att slippa att skrapa den.
Man är slarvig och går utan varselväst genom kvällarna.
Man kämpar en hel förmiddag för att packa alla grejer som krävs och komma iväg på utflykt.
Man svär över att man ska vara en sån jävla idiot som aldrig nöjer sig och alltid ska hålla på och krångla till det.
Man äter lunch, för man har fortfarande inte kommit iväg och ska fan aldrig åka någonsin mer åka på utflykt.
Men till slut är man iväg och solen är en orange apelsin över isen på Avasjön, allt är vitt, gyllene, krispigt.
Man ger sig ut i det guldglittrande, kringelikrokiga skidspåret.
Man svischar ner för backar och flåsar upp för backar.
Man kämpar för att hitta hitta andningen, balansen, svinget och trycket ifrån med tårna.
Man svettas och fröjdas och lillungen sitter och nynnar för sig själv i fjällpulkan man drar efter sig.
Man har äntligen gjort årets första åk, och efteråt får lillungen smaka varm choklad, det är första gången, ur en orange plastkåsa.
Man skalar apelsin, man steker köttbullar, man river morot, kokar potatis.
Man skrapar frosten från vindrutan, en gång till, eftersom man glömt lägga över skyddsfolien.
Man vet att livet inte är nåt jävla spel man kan vinna.
Man försöker skriva den här dikten, men lillungen tar ens penna, eftersom vi hör ihop och ska göra samma sak.
Man tar en annan penna, då tar hon den med.
Man försöker spara orden i huvudet.
Man försöker hålla elden brinnande i vedspisen.
Man tappar fokus en sekund, och lillungen som sitter och balanserar på ens lår faller framlänges, smäller ansiktet i bordskanten; hon spräcker läppen och blöder och tjuter av smärta och rädsla och alla tusentals gånger man haft fokus, alla tusentals gånger man fångat henne spelar ingen roll nu, man är bara en sån jävla skit, och båda känner det starkt.
Man längtar efter saker som inte finns, och missar saker rakt under ens näsa.
Man vill att nån kompis ska komma och hälsa på just nu när man själv vill och inte senare, när det passar dem, och man själv inte orkar, eller bara är mer tillfreds med sig själv.
Man möter en av de traktorer vars väldiga grävskopor plogar upp snön i höga vita berg ute i natten.
Man själv går till fots, och det är som möta ett mullrande och skrapande, mäktigt och mekaniskt vilddjur, med saftblandaren pulserande orange ljus mellan de mörka träden.
Man tänker på att Sveriges fattigaste miljardär tjänar tvåtusensjuhundra gånger mer om året än jag, men ändå är han inte mätt, att det aldrig är tillräckligt, ändå måste han trycka ner mitt ansikte.
Man ser människor i ögonen och undrar vad som pågår bakom; en vinterkväll lär man sig den hårda vägen att man inte har en jävla aning, och börjar låsa ytterdörren om kvällarna.
Man sonar sina fäders synder så gott man kan.
Man håller sin älskade i handen så mycket man hinner.
Man studerar forna tiders hjältedåd, och undrar var man ska börja.
Man älskar allt vad man pallar, och vill bara vara ifred.
Man skrapar is från insidan av vindrutan, eftersom det är nåt jävla skit med kondens och ventilationen.
Man borde ha motorvärmare.
Man skalar morötter, man skär gurka, man brer mackor, kokar kaffe.
Man får höra att fyra dött i skogen när de gått ut att röja efter stormen Johannes.
Man får höra att ett barn kvävts när en snögrotta rasade in på en skolgård i Hassela.
Man får höra att en trebarnsmamma som har hängt sig i Ljusdal.
Man ryser.
Man tänker på vilka kompisar man borde ringa för att visa att man finns där, fast man inte gör det.
Man tänder eld i kakelugnen och lägger en fårskinsfäll och sätter sig fram med lillungen och dricker te, som hon får smaka för första gången, ur en riktig porslinskopp; hon är lycklig i hela kroppen, det är nåt stort, högtidligt och viktigt som händer, och båda känner det.
Man hugger in sitt namn i tiden, och gudarna gungar i grenarna; man drar sig fram genom dag efter dag.
Man vet att allt man är, vet och älskar ska vittra bort; en dag ska ingen längre minnas en.
Man kan inte göra något särskilt med den informationen.
Man tar sig äntligen loss hemifrån, den här gången är man alldeles, alldeles ensam ute i skidspåret, eller där finns snön med glittret och snötyngda grenar och svartnatthimmel och elljusstolpar, och till slut börjar man hitta andningen, balansen, svinget och trycket ifrån med tårna –
Under hela den tid som mitt barn låg i sin mammas mage, hela min dotters liv och hela den tid jag varit pappa, har folkmordet på Palestinas befolkning pågått, livestreamat framför våra ögon, på våra skärmar. Det får det att brinna i huvudet på mig. Det får mig att vilja krypa ur mitt eget skinn. Det får inte vara så. Det bara fortsätter. Jag vet något om kärlek. Jag vet vad jag har att förlora. Och jag ser barnen, alla de som redan är dödats, de som är döende, och de som är fångar i underjorden. Jag klarar inte att skriva en siffra, då vartenda litet liv är precis lika dyrbart och heligt som min lilla skatt. Ett fotografi hemsöker mig särskilt, bilden på läkaren som står och gråter framför de liggande, vitsepta kropparna av alla hennes nio barn. Och jag ser mannen som snyftade ”men vem ska nu kalla mig pappa?” Det skär i kroppen. Det får inte vara såhär. Det måste ta slut. Trots att miljonhövdade människomassor (ni är ljuset och hoppet – mina hjältar) outtröttligt kastar sig mot den här världens murar i varje tänkbar aktion för att rädda dessa dyrbara liv fortsätter bomberna och hungern och törsten att mörda, eftersom den mordiska apartheidstaten backas upp av USA och till viss del Europa inklusive vår fjuttiga skitregering. Splittringen mellan de få som äger och bestämmer över världen och alla vi andra som bebor den har aldrig varit så smärtsamt synlig. Om det någonsin funnits ett tydligt bevis på behovet av demokratisk folkmakt, en verklig demokrati, fördjupad och direkt, ett reellt folkstyre – istället för de av olika omänskliga industriella komplex köpta skyltdockor som nu styr världen – så är det nu. Vi måste byta ut den här skiten. Vi kan bättre.
Kamraterna vann till slut mot svenska vapenföretaget Aimpoint, som i förra veckan meddelade de att de – till slut – slutar exportera lasersikten till Israel. Detta efter två år av hård kamp, press, påtryckningar, organisering, aktivism. En liten seger, en droppe i havet. Men ändå. Seger. Ska man fira eller gråta? Båda kanske. Men mest av allt kämpa – och stötta, berömma och uppmuntra ihjäl de som gör det. Det går inte, det är omöjligt, det går inte… ända tills det går.
Såhär i juletider kan det vara värt att tänka på, att i Jesu hemland, den plats alla julsånger sjunger om, där Gud kom till kristendomen i en bäbis kropp, pågår nu ett folkmord. I den palestinska staden Betlehem är julfirandet inställt. 10% av stadens befolkning är kristen, men det finns ingen signad julefrid att fira när bomber förvandlar deras landsmän i Gaza till grus.
På knappt ett år har minst 44.500 människor har blivit mördade av den israeliska militärmakten. I Hudiksvalls kommun där jag bor nu, bor totalt 37.600 människor. För att sätta det i perspektiv: föreställ er Hudiksvall, stad, byar och landsbygd, helt tömt på människor, ansikten, röster.
13.300 av de mördade är, eller var, barn. BARN.
För att vara övertydlig: att döda ett enda barn, eller en civil vuxen, (ja, ÄVEN OM det råkar stå en fiendesoldat bredvid) är ett glasklart brott enligt Genevekonventionen, en internationellt juridiskt dokument nästan alla jordens länder, bla Sverige, Israel och USA undertecknat och åtagit sig att följa.
Men trots detta, och trots att Amnesty International definierar massmördandet som folkmord, trots att två FN-domstolar dömt Israel att ögonblickligen lägga av med det, trots att den i Haag lagt arresteringsorder på landets ledare, och Benjamin Netanyahu därmed är internationellt efterlyst för brott mot mänskligheten,
TROTS ALLT DETTA vägrar Sveriges regering ta avstånd från det. Inte bara det – svenska staten stödjer aktivt det israeliska utrotningsprojektet. Va!? Inte snälla lilla Sverige… väl? Hur då!?
Militärt: genom att fortsätta vår vapenhandel med Israel. De 1,7 svenska skattemiljarderna till Elbit Systems är största dealen med vår nya NATO-kompis, men inte den enda som tecknats sedan dödandet började; och genom att gång på gång lägga ner Sveriges röst, när länderna i FNs generalförsamling röstat om att anta resolutioner om eldupphör – eller röstat emot.
Ekonomiskt, politiskt, moraliskt: genom att inte (som Spanien, Brasilien, Norge mfl redan gjort, som Sverige gjorde mot apartheid-Sydafrika, och just nu gör mot Ryssland) införa någon typ av sanktioner mot Israel, och genom att statsminister Kristersson inte sagt ett skeptiskt ord om massmördandet, men däremot gång på gång stampat lagens hårda känga på alla som protesterar mot det, samt gjort allt för att stoppa svenskt humanitärt bistånd till Palestina.
Ett par exempel. Finns ett par hundra till.
Låt mig åter bli övertydlig: inget av detta ovanstående är något Sverige ”behöver” göra. Det här är aktiva val. Politik. Jag vet inte om jag nånsin varit stolt över att vara svensk, men idag skäms jag. Dom människor som styr mitt kalla land – på nåt abstrakt sätt förr förknippat med omtanke och rättvisa – dom bottenfrusna människorna kan alltså vackert dra åt helvete, på ren svenska. Dom representerar inte mig.
Jag tänker ofta på mina arabiska och muslimska vänner, och på alla de jag inte känner. Hur det måste kännas att ständigt bli utmålad som den andre, den onda, inte riktigt människa, Fienden som måste förgöras för att den västerländska civilisationen ska leva. Den dolda, öppna, malande, viskande, på sociala medier alltid underliggande eller massvrålande hetspropagandan från alla håll och kanter, som samhällets ledarskap bekvämt använder för att avleda folkets fokus från mer grundläggande samhällsproblem. De som bor i Gaza känner den yttersta konsekvensen av den ständigt pågående hetspropagandan: detta folkmord hade inte varit möjligt om inte en sådan ideologi genomsyrade det globala väst. Även med alla som inte dödas av eld från himlen tänker jag på vad det måste göra att ständigt utmålas som Fiende, den konstanta stressbelastningen på hjärnan. Själen ryser vid tanken. Jag vet inte om det gör nåt för er, men mitt hjärta är med er.
Den som bryr sig om kärleksbudskapet inbyggt i julen bör skänka något av sin värme till folket i Palestina. För jävlar vad de behöver det.
Jag har blivit pappa nu, och mina händer har aldrig varit så upptagna. Jag bor på landet, och det är just nu är det svårt att transportera min kropp till demonstrationerna. Men i hjärtat är min hand lika knuten, och tankarna snurrar. Så några sömnbrustna nätter skriver jag ner detta på mobilen, jag hoppas det går att läsa.
För något man alltid kan göra, även när man känner sig hopplös, är att fortsätta tala om ondskan (särskilt den förrädiska ondska som bor i likgiltighet, empatitrötthet, det spelar väl ingen roll vad lilla jag gör/tror/tycker, dom som bestämmer vet nog ändå bäst, det är ingen idé, går ändå inte att ändra, varför ska jag orka känna nåt, skrolla vidare, titta bort… tänk om alla människor alltid hade tänkt så?) Att namnge ondskan, definiera den, är alltid ett sätt att ta ifrån den något av sin makt, och rädda något av sin mänsklighet.
Arab, jude, muslim, kristen, svenne. Ingen är fri förrän alla är fria. En grupps trygghet kan inte köpas med en annan grupps blod.
Fortsätt tala, fortsätt vara människor, fortsätt protestera. Ända tills vi vinner.
PS om nån av er som läser detta tyst tänker ”antisemitism” om att vara emot Israels militärpolitik, skriv gärna ett direktmeddelande till mig, så kan jag hänvisa till de judiska organisationer som i Sverige och världen över demonstrerar för rättvisa åt det palestinska folket, och vad de har att säga om saken. Lovar att vara hövlig.
Nyverklighetsmanifestet av Anders Almingefeldt (2024) är utgiven på Känslorharoftakortabenochspringerfortsomfan-förlaget i samarbete med Trombone förlag, och går att få tag på via de sistnämndas webbsida. Följande recension publicerades tillsammans med bilderna i tidskriften KLASS nummer 3/2024.
Nyverklighetsmanifestet av Anders Almingefeldt består av åttiofem A5-blad ihopsatta med fem häftklamrar. Inuti läser jag både korta diktfragment och något längre fristående stycken, utan de titlar som vanligen markerar var en dikt slutar och en annan börjar. Centralt i boken är fotografier, varav många är porträtt på människor som bär skyltar med strofer runt halsen, vardagsklädda. De framstår som oförställda. Står stilla. Flera bär vårdkläder och verkar stå i en vårdcentral. Någon småler, resten ser allvarligt rakt in i kameran, ett allvar i skarp kontrast mot de lekfulla budskapen. Andra bilder är stadsmotiv Almingefeldt fotat på väg till och från jobbet. Här finns även själva manifestet, en lista på trettiotvå punkter som definierar begreppet/rörelsen nyverkligheten. Återkommer gör också korta tillbakablickar på konstinstallationer författaren varit del av med namn som:
”vi försvarar konsten genom att anfalla den” eller ”skitsamma om jag mår bra, det viktigaste är att må pyttelite bättre än dig din jävla idiot-installationen”. Samt omdömen som:
det var en lyckad installation / det var en halvbra installation / det var inte alls en lyckad installation, där man nog får säga att den sista formuleringen är mest sann. bara 4 personer dök upp.
Alla dessa uttryck trängs i ett asymmetriskt myller över sidorna. Som om det inte vore nog har Almingefeldt dessutom på många ställen strukit över ord och handskrivit nya intill, eller klottrat stora bokstäver och figurer över text/bild. Helheten blir ett klipp-och-klistra-kollage-poesipussel där text, bild och klotter sjunger i dissonant kör med (eller mot) varandra.
Men vad sjunger de om? Fram genom sången träder städerna Alingsås, Borås och Trollhättan, glimtar av vardagsliv: stökiga kök och stökiga hjärnor, vänskaper, slagsmål med självbilder. Humor och allvar blandas och kryddas med snärtiga punchlines, absurda instruktioner. ”Nyverkligheten” läser jag som ett sätt att skapa liv i ett sterilt samhälle, ett motstånd mot en avförtrollad, enkelriktad tillvaro. Diktjaget framstår än som medkännande tröstare, än som vis dåre med Tourettes, än som avantgardistisk konstnär med stark hybris, alltid vilt svingande orden, mot omvärlden och sig själv:
eller som plakatet löd som jag hade runt
halsen i samband med en
demonstration, jag höll mot alla andra
demonstrationer i Falköping 2016:
”MAN MÅSTE HATA SIG SJÄLV
FÖRST INNAN MAN KAN HATA
ALLA ANDRA”
Anders Almingefeldt är poet, skribent och psykolog bosatt i Alingsås. Nyverklighetsmanifestet är hans sjätte bok. Det här är inte lågmäld, duktig poesi, nej det här är poesi så som jag gillar den: spretig, lekfull och burdus, på samma gång ett slag i magen, smekning över kinden och förlösande andningspaus från allt annat. Nyverklighetsmanifestet vågar och vill. Genom dess skruvade lins ser jag tillvarons absoluta absurdhet och det alldeles oerhörda i att arrangera mer eller mindre lyckade konsthappenings i svenska småstäder. Den är dessutom rolig som fan, något man inte ofta kan anklaga svensk poesi för. Ska jag hitta något att gnälla på är det att den på grund av formatet lätt blir skrynklig i en väska.
Följande text publicerades först på facebook, därefter som debattartikel i Norrköpings Tidningar. Bilderna är mina egna.
Idag är sista dagen som det är öppet på Borgsmo Fritidsgård.
En plats som i 45 år varit ett andra hem, en trygg punkt och en vändpunkt för generation efter generation av Klockaretorpets unga. En vacker plats jag i min Edda försökte skildra med dikten Arbetsplatspoesi, som betytt så mycket för så många, inklusive mig själv. Det var här jag fick min första fasta anställning, den första arbetsplatsen där jag verkligen trivdes, där jag själv fick uppleva hur det var att betyda något för någon, där arbete var något som gav mig både mening och mat på bordet. Här kunde jag använda allt jag kunde, hade och var, för att tillsammans med kollegorna skapa fina relationer, glädje, social hälsa.
Jag minns alla kvällar med lägereldar, minns alla svåra föräldrasamtal, hur jag lärde mig teckenspråk, minns Lisebergsresan, samtalen med killgruppen, lägernatten på Oxmyren, hur vi startade en ungdomsförening, alla kvällar vi jobbade som fan för att det inte skulle smälla, och lyckades, fåtalet kvällar det trots allt smällde, och hur man tillsammans med kollegorna tog hand om det efteråt jag minns, sömnlösa övernattningar på fritidsgården, alla samtal med barnen i cafét, alla backgammonmatcher, skärgårdsutflykten jag var så stolt över att lyckas ordna: fyrtio ungar på en båt ut till Kopparholmarna, alla tonåringarna som sjungit sånger, rappat, dansat och läst dikter på våra scener, och allt det ogripbara, svåra, frustrerande långsamma arbetet med att försöka baxa en människa mot en bättre plats i livet, alla blåsiga kvällar på trygghetsvandring ute i Klockaretorpet, alla mellanstadiediscon, all fotboll, one touch och garv i lilla sporthallen.
Idag upphör allt detta. Från och med idag finns inte Borgsmo Fritidsgård mera. Jag ser ansiktena på de barn jag sett växa upp, som jag bär i mig, tänker på, oroar mig för. Jag sparar ansiktena, alla minnen, som ädelstenar.
Den avsky jag känner mot de som bestämmer – från alla partier, tjänstemän också – som får det att framstå som naturlag att de varje år ”måste” spara VÅRA skattepengar på det enda som betyder något: människor, samtidigt som de öser obegränsat av samma skattepengar, VÅRA skattepengar, över upphandlingsvampyrer, konsulter, riskkapitalbolag, över sig själva, utan krav på motprestation, den avskyn är gränslös. Jag kommer aldrig att förlåta dem. Det stör mig djupt att svenska samhället i stort inte gör mer offensivt motstånd mot den lögnen.
Den här dikten finns i samlingen ”En viktlös skärva tid i Gaza” av 60 poeter, som ges ut på Aska Förlag – varje krona av priset går till sjukvård i Palestina. Boken finns att köpa här.
Jag skrev den i julas. Alla siffror i den är så fruktansvärt, åt helvete, ödeläggande fel, nu.
Landet Sverige
snövita sovande
åkrar flyger
utanför min tågruta
det är vinter
och dödens vansinne i Gaza
nyheter från världen: krossade kroppar
målade i vitt damm – vrakdelar på ytan av instagram
sköljs upp på stränderna av ett Europa
som dödar dom
utan att röra dom
och jag skriver till en vän
att jag tänker på henne
och hennes lillebror
vill att hon ska veta
att inte alla svennar
fastän alla svennar
och sen tänker jag på
hur mycket mycket
dom måste tänka på
så många många
som måste tänka
så mycket mycket
på så många många
som när som helst
plötsligt inte
finns längre
och sen kan jag inte tänka längre
det finns ett ord på arabiska
jag älskar, khalas
jag vill kasta
mitt blöta hjärta
som en blodig granat
på Rosenbads portar
spränga dem öppna
jag ylar på instagram
SLUTA DÖDA BARN
och mitt content får tre hjärtan
fyfan vad
jag hatar att titta men
fyfan fyfan vad jag hatar
att inte titta
för jag kan inte
vända bort blicken
för då slutar jag att vara människa
och då slutar dom att finnas
jag får inte välja bort
att se ett folk förintas
av ett land som ville skydda
ett folk från att förintas jag skriver nåt sånt på facebook
– en vän jag tycker om tar omedelbart avstånd från mig
medan jag ser städer och människor raderas
jag ser Uffe applådera sina tysta applåder
jag ser Sverige applådera
importera, exportera
drönare, sensorer, rödpunktsikten och
system för militärdigitalisering för
en summa av ett komma sju miljard av
mina skattepengar får Gaza att explodera
vart fan ska vi? det går för snabbt, jag är rädd
trycket faller
dagen lider
lampor glöder
jag hör lastbilarna dundra
på 84an genom Hälsingland
gravida satelliter vars omloppsbanor
skär friktionslöst genom nationsgränser
på väg från terminal till terminal för att
föda varor med rättigheter folk aldrig haft
stålfåglar flyger och molnen och jorden byter plats
tetrisstäder faller
och jag bär hela världen i min hand
tills batteriet dör och ljuset slocknar
och jag tänker på 17-åringen
Israel Defence Forces på juldagen, Jesu Kristi födelsedag
sköt i nacken nära Betlehem
och på att prästen i Kirsebergskyrkan
inte sa något på midnattsmässan
om stjärnan som släcktes
natt över Sion
jag tänker på de 28,886 dödade stjärnor som slocknat dessa
122 dagar av eld
på att varje siffra hade ögonfransar, fingeravtryck, läppar
bröstvårtor och könsorgan och snor
och humor, ångest, kinder, örsnibbar och
en röst och en navel som en gång var
navelsträngen till en mamma
på att varje siffra vuxit
nio månader inuti
och kommit ut
på samma sätt
och på att Gud kommer
till kristendomen
som en bäbis
det minsta, känsligaste
allra ömtåligaste och mest försvarslösa
som finns: en bäbis
gråtande, darrande, kommer
omedelbart ansvarsutkrävande
villkorslös ömhet omvårdnad
ologisk mystisk farlig stor liten kärlek
en liten bäbis, som genom att finnas
omedelbart ger
oss ett ansvar:
att beskydda barnen
är att beskydda de oändliga
inre haven av kärlek
vi bär inuti oss
är att beskydda
det i oss gudomliga
är att beskydda
»oss«
och hela vår fucking existens
så jag kör till Gävle
och går i till demonstrationen
för banderollerna är sköldar
och våra ögon in i historien
för där vi kan tillsammans möta
historiens blick: vad gjorde du
egentligen under förintelsen?
kom igen, svenne
nu har du chansen
två fel blir inte rätt
hellre ett steg fram med
hjärtat mot Jimmies bajonett
än att ruttna i skräcken
i skuggan av stater så nakna
de har bara kalla våldet kvar
så vi samlas
och skriker
vi sjunger
och skriver
vi sörjer och vi sjunger och vi stör
och vi stänger av
eran jävla schlagerfestival
FÖR NI SKA INTE HA NÅGRA FUCKING APPLÅDER
vi tältar
vi sänder
vi tänder
vi bränner upp
våra karriärer och kroppar
vi dansar
och klottrar
vi målar
och vrålar
ylar sönder
våra röster: vi anklagar!
och vi anklagas
och vi smutskastas av media
och vi avskedas och misshandlas av tusen snutar
och vi arresteras och kränks och misstänks och vi åtalas
men tystnar inte, vi talar
och projicerar vårt hjärta på Rosenbad
och hela den här planetens tomma natthimmel
för att tända en stjärna
över Palestina
khalas
kom igen, svenne
du kan inte göra allt
men du kan ställa dig
på rätt sida av linjen
mellan de som sa något om
folkmordet medan det pågick
och de som var tysta
För 800 år sedan sammanställde okända författare den Poetiska Eddan, det nordiska språkområdets äldsta diktsamling. Före nedtecknandet hade dikterna överförts muntligt från generation till generation. Dessa berättar om jordens skapelse och undergång, om gudar och monster, om brott och straff och den fornnordiska kulturens syn på människan, livet och döden.
Kort därefter skrev mannen med litteraturhistoriens skönaste namn den Prosaiska Eddan, där han katalogiserade samma kosmos i en bok mer känd som Snorres Edda.
800 år senare kommer ÄNTLIGEN uppföljaren!
2024 återuppstår asagudarna på Norrköpings gator, himlar, spårvagnar, arbetsplatser, stormarknader, häkten och barer.
Edda 3.0 är Jesper Lundbys fjärde diktsamling, ges ut på Smockadoll förlag, och kan köpas här.
Hur lever människan efter Ragnarök?
De döda sover under gräset, de sörjer oss inte. Urtid och nutid smälter samman när Jesper Lundby gör en uppdatering av den Poetiska Eddans myter till idag. Skuggor rör sig genom Norrköping: de är asagudar, överlevare, hemlösa hjältar som försöker skrapa ihop lite pengar och likes på den långa vandringen genom dagarna och nätterna.
Edda 3.0 är en blues för det som gått förlorat, och ett andetag i väntan på det nya som ska komma.
Solen
knäcker sitt ägg över
Hälsinglands rullande
sommarklädda kullar
Pappa ser du inte att färgen blå
är atmosfärens sätt att säga förlåt
att himlen spelar munspel
nere vid tågspåren
att den som leker
lever längre
När soppan blir för dyr måste bilarna nog köra på kärlek
och det finns inte en enda liten regndroppe
som inte kan berätta
om sin ensamhet
sin längtan
om sitt fall
och drömmen
om att gå upp
i den stora grönskan
klappa nu försiktigt
himlens gråtande mule
viska din hemlighet
i dess öra och
släpp
tag
Publicerad i Tidningen #Hälsingland 2023-09
Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén