Författare: jeppe Sida 1 av 13

XXX

TRAPPSTEGEN neråt var tunga. Jag bar mina tillhörigheter i en fak-
kin Lidl-kasse. Trappstegen skrapade tomt, ekade. Sjunkande.
Xanor. Pillren var små och vita. En polare sa de skulle ta bort alla
känslor. Jag blev genomskinlig. Kall. Världen strålade genom mig,
men inget fastnade. Jag var fortfarande medveten om problemen,
men kände dom inte. En hinna av glas låg över allting.
Jag tappar ett i handfatet på toan hemma hos en kompis. Jag sover
några nätter på hans soffa. Tabletten glider inte ner i själv röret, utan
ligger där på kanten, synlig där nere under det runda ventilgallret.
Jag går ut i polarens kök och hämtar en kökskniv. Försöker pillra upp
det med spetsen. Men det har hunnit smälta till en liten vit droppe
därnere, märker jag, när kniven bara smetar ut den. Fan.
Jag vaknar upp sittande i en annan soffa. Full och bäng. Glömde
var jag är. Jag var inne i att betrakta det kaotiska rummet: en kille i
vackert lockigt hår som insisterar på högljudd, bruten engelska att folk ska hoppa upp på hans rygg. Nu spelas cumbia i högtalaren, och nån vill höra metal istället. Förut var det metal, då ville nån ha cumbia. Jag somnade kanske? Nu vaknar jag till. Bestämmer att det är dags. Vet inte varför. Öppnar min plånbok och skruvar upp plastfolien… Klockan är 05 eller 06 på morgonen. Nillan, efterfestvärden, försöker ringa hit en hon vill ligga med. Madde och Nillan upprepar hans namn gång på gång, och varje gång gapskrattar de efteråt. Han är tatuerare till yrket, och kallas Larsa Gadd. De skrattar så de nästan kissar på sig. Som om själva orden ”Larsa Gadd” var världens roligaste skämt. Vi ringer, så Larsa Gadd kommer med en papperspåse mackor från Subway. Det var konstigt att beställa av nån jag aldrig träffat. Okej, om Subway är öppet är klockan kanske 07 eller nåt. Vi
ska swisha Lars för mackorna. Tvivlar på att nån verkligen kommer
göra det. Jag swishar iallafall inte.
Det blev slagsmål på vägen hit. Tommy T hetsade, vevade och
spöade på en tunn kille i stickad tröja. Typ tusen pers gick mellan.
Drog iväg Tommy. Idiot. Men han hade något mörkt, rödögt skit i
sig som ville ut. Liksom jag har något skit i mig fast det inte kommer ut. Efteråt gick Tommy trottoaren med såna steg du inte vill
stå i vägen för, du vet. Vrålade FUUUUUCK! och FAAAAAAAN!
rakt ut, så hesa ekon studsade mellan husväggarna, och slog stora
krokar genom gatans tomma mörker. Och Miriam, som jag försökte
dra med på efterfesten, försvann med gruppen runt honom. Miriam
med sidecut, tre stjärnor tatuerade under sidosnaggen, och en
ring i ena näsvingen. Fast vi bara sagt hej en gång tidigare kramade
hon mig i garderobskön. Minns inte vad vi pratade om, minns bara
hennes ögon. Att de var stora, grå, sorgsna. Blanka i lysrörsljuset. Hur
de tittade på mig. Något i den långa blick vi bytte medan vi väntade
på jackorna. Efter vi snackat färdigt. Sagt alla ord. Något ömtåligt,
ensamt, vilsamt. Som gör att jag sitter här packad i en soffa kl 06 och
skickar facebookfriendrequest. Något som gjorde att jag sa ”vänta
ett tag bara” till de som stod utanför. Bytte riktning. Gick tillbaka in i klubben. Genom vakterna, fylleljuset… Vill du följa med på efter-
fest?
Absolut, svarade hon utan att tänka efter. Som om det inte alls var
konstigt att jag gick tillbaks in efter henne. Fast vi bara pratat en kort
stund i en garderobskö. Inte bara hon. Såklart. Utan en hel grupp. Sen
skulle Tommy slåss. Dom gick ändå bakom oss länge efteråt. Sen tap-
pade vi dom. Eller dom oss. Efter bråket kom allt ur fokus. Jag såg
dom bara sacka efter, mer och mer bakom oss. Vände mig om och
bad nån framför om ett bloss. Stannade till och såg bakåt. Såg dom
försvinna upp på en annan gata. Blödde rök, ner mot marken. Sen
blåste den upp, mot himlen. En oändlig, kort, klar sekund, tänkte jag
på den här boken jag har i mig. Som aldrig kommer bli. På hur livet var innan. På hur det vore att vara någon annan. Alla möjligheter jag pis-
sade bort. En oändlig, kort, klar sekund kom jag plötsligt ihåg, att det någonstans bakom all tegel, plåt, stål, natt, himmel, glas och betong
förr fanns en brinnande gryning. Väntande, varm. Men den är borta
nu. Att hon följde med, ville med, men han måste slåss. Gravitationen
drog dom åt ett håll, mig ett annat. Dom borta nu. Gatan tom. Jag är
tillbaka, i Norrköping.
Öppnar min plånbok, skruvar upp plastfolien runt pillren. Bredvid i
soffan sitter Madde, hennes blick letar sig mot vad mina händer håller
på med. Jag säger inget. Har inte så många. Samlar saliv i munnen och
sväljer ner min lilla xanor.
Folket vallas ut. Nillan travar omkring i lägenheten och trumpetar
att ”det är en dag i morgon också!” Vackra Lockarna är envis, vägrar
gå. Står och svajar i hallen. Bara Nillan och Larsa Gadd kvar nu.
Fylltjafs. Vackra Lockarna blir utknuffad, svär på spanska i trap-
phuset. Jag säger hejdå till Madde. Bakom oss kastar han en av sina
skor på den stängda dörren. Jag och Nillan bor grannar, så jag stap-
plar hem tvärs över Knäppingsborgsgatan. Ljust ute. Måsarna tjuter
och skriker.
Minns inte vad som hände sen.

Novell publicerad i Magazin Eskapix nummer 1 2022

Upplopp och människor

Ska testa en grej och se hur många som blir arga: De som gjorde upploppen är människor. De hade ganska begripliga, mänskliga orsaker att göra som de gjorde. Orsaker som du skulle kunna förstå, om du lyssnade på dem.

Då menar jag bortom det uppenbara: tillståndet att bakom polisbeskydd bränna deras heligaste ord, mitt i den heligaste månaden ramadan, mitt i ett fattigt område som många muslimer kallar hemma. En krigshandling. Som vissa svarade på med krig. 99% gjorde det inte.

Men de som gjorde upplopp. Om det är som jag tror så började rätt många av dom bli utslängda ur klassrum i mellanstadiet, eftersom de av olika anledningar inte kunde sitta still. Eller redan i lågstadiet. Deras liv formades av misslyckande. De hittade en lättnad i grupper av äldre ungdomar, där de blev accepterade. De enda som ville ha dom. Båda kunde spegla sig i varandra. Eftersom de äldre var precis likadana när de var små. Grupper där olika typer av våld är vardag – och ett sätt att ta sig fram. Om det nu är som jag tror så är ännu mer våld, ännu mer isolering och ännu mer avstängning från samhället INTE en bra medicin. Tro mig, problemet är inte att de här grabbarna har varit med om för lite våld.

Vi blir lätt så upptagna av att skrika FEL, att det tränger ut förståelsen av VARFÖR människor faktiskt gjorde så. Jag tror på det här med att förstå hur människor fungerar, varför vi gör som vi gör – och att kunna prata ärligt om detta. Att förståelse och kommunikation är nyckeln till att kunna förändra nåt. Många långa processer lett fram till livssituationer som gör att det i vissa lägen blir extremt svårt för vissa att handla ”rätt” enligt majoritetsnormen. Men det finns bakomliggande orsaker i varje människa, som går att begripa.

Bilden tog jag på Navestad Mot Våld-festivalen 2017

Flödet gör oss så jävla enkelspåriga. Man ser nåt jobbigt och känner obehag. Man vill att det inte bara ska finnas. För man vill inte se det. Man tävlar om att skrika DET SKA BORT! Men det finns där. Människorna finns kvar. Eller vad ska vi göra liksom? Ta bort alla som gör fel / är fel? För att de råkade födas i fel hem, fel kvarter, fel tid, fel färg, fel religion? Är det en bra grund för politik? Sverige har dansat hårdare tag-dansen sen 2006. Har vi blivit tryggare? Va?! Mår vi bättre? Är det så eller?!

Förlåt en radikal åsikt. Men jag tycker faktiskt det är ditt ansvar som medmänniska att lyssna, använda den empati du fötts med och försöka förstå andra människor. Älska din nästa. Även när det är svårt. Även de som kaosar. Att varje människa har ett ansvar för varje annan människas liv och lycka – även de som inte klarar av att ta det ansvaret. Vi måste faktiskt. De är människor. Inte monster. De är oss. Inte dom. Allt detta är en del av Sverige. Vi måste utgå ifrån där vi är idag. Inte där vi skulle vilja vara. Annars kan vi ju för fan aldrig förändra nåt.

Den här texten skrevs som ett facebookinlägg med anledning av upploppen 14-17/4-22

EFTERORD


Tack för att du varit med mig på den här resan. Liksom du visste jag inte var vi skulle. Såvitt jag vet har ingen annan gjort det här förut, så förmodligen ingen annan heller. Jag visste att jag ville göra någonting. Behövde någonting.

När 2021 började hade jag börjat tvivla på mitt skrivande. Eller, inte skrivandet i sig, utan Sisyfosarbetet med att försöka sälja och synas – bli störst, bäst och störigast på ordmarknaden.

I maj 2020 gav Smockadoll förlag ut min diktbok Framtida marknadsföring, som gick upp i rök. Pandemirestriktionerna hade just landat på Sverige för första gången. Så det blev inga releasefester, inga resor, inga bokmässor eller biblioteksbesök. Inga möten med publik. Inte en enda recension. Ingen svarade ens på mejl, alla försökte desperat få sina arbetsplatser att fungera, skydda sina liv från smitta och det monstruösa samhälle viruset klädde av sina kejsarkläder. Vi var alla upptagna med att överleva i den dystra, platta, grå ökentillvaro som bredde ut sig över våra liv, oroa oss för varandra och få Anders att lyckas sätta på sin mikrofon. Så mycket som gick sönder, vändes upp och ner, ut och in. Vem brydde sig om att en dum diktbok gavs ut? Jag brydde mig inte ens själv, det fanns verkligen viktigare grejer att tänka på. Kändes bara overkligt. Dagen kom. Jag hade ingen smartphone då, så jag lånade en och gjorde ett inlägg på instagram. Annars inget. Dagen gick. 32 likes.


Boken hade nog inte spräckt himlavalvet. Det är mycket möjligt att den fått ungefär samma bemötande annars också. Men min förläggare försökte i alla fall trösta mig med att dess totala försvinnande hade med coronakrisen att göra.

Vi spolar fram till 2021. Scenen, alltså att läsa poesi på en scen, vilket länge varit en ventil och motor för mitt skrivande, fanns inte längre. Vi kunde ju inte fortfarande inte träffas. Av samma skäl hade alla mina skrivpedagogjobb försvunnit eller gjorts nästan omöjliga. Även de ett kollektivt möte genom skapande skrivande. Jag mejlade olika texter till tidskrifter, antologier, medieplattformar. Ibland får man något publicerat – hårt redigerat. Oftast inte. Jag provade på att skriva krönikor, som jag skickade lokaltidningarna häromkring, och väntade förgäves på svar. NT, kom igen – Sveriges äldsta dagstidning, grundad 1758 – ni borde fan vara vuxna nog att hosta ur er ett nej tack. Hur svårt ska det vara? (Väntar fortfarande.) Jag var klar med ett nytt bokmanus jag var nöjd med. Alltså började refuseringarna trängas i min inkorg.

*

Hej och tack för ditt manus,

Vi är ett litet förlag och ger endast ut några få titlar per år. Därför har vi tyvärr inte möjlighet att gå vidare med ditt manus.

VH
Atlas

*

Hej Jesper,

Tack för att vi fick läsa ditt manus. Dessvärre har vi bestämt oss för
att tacka nej till utgivning.

Mvh
ellerströms förlag

*

Hej Jesper!

Tack för ditt mail. Det är svårt, nästan omöjligt, att sälja in romaner och poesi av relativt okända författare till bokhandeln. Det behövs att författaren själv kampanjat väldigt mycket för sin roman och sig själv som varumärke, så att hen gjort sig känd och på egen hand sålt massor av böcker. Camilla Läckberg gjorde på det sättet, och det var så hon slog igenom. Hon berättade om det i ett avsnitt av ”Stjärnorna på slottet” i TV. Nu i coronatider är det väldigt svårt förstås.

Med vänliga hälsningar

Vaktel förlag

*

Hej Jesper och tack för ditt manus, men tyvärr tackar vi nej till utgivning.

Anledningen är att vi inte längre ger ut lyrik. Läsarna är helt enkelt för få och det lilla förlagets plånbok för tunn.
Trist men sant.

Vänliga hälsningar

Mormor förlag

*

Hej Jesper,

Tack för att vi har fått ta del av ditt manus. Dessvärre har vi beslutat oss för att tacka nej till utgivning av Här där jordklotet börjar. Vi får in ett mycket stort antal manus varje år och har därför endast möjlighet att ge utförligare kommentarer i ett fåtal fall.

Tack för att du vände dig till oss!

Med vänlig hälsning,
Svenska manusgruppen
Albert Bonniers Förlag och Wahlström & Widstrand


*


Jepp. Nu efter kan jag avslöja det. Här där jordklotet börjar var tänkt att bli en helt vanlig bok. Jag tyckte fortfarande om den. Men inget förlag ville ge ut den. Samtidigt hade jag fått 100 000 kr, i skattefritt arbetsstipendium från Sveriges Författarfond, för Framtida marknadsföring. Året innan 60 000 kr för Jeppe Barbaren. Varje år samlas ett stipendieråd av äldre författare, översättare, fotografer och journalister som efter långa yrkesliv i bokens och textens tjänst valts till hedersuppdraget att bevilja eller avslå ansökningar till fonden baserat på verkshöjd och kvalité. De hade läst mina böcker. Suttit i långa Zoom-möten, jämfört och argumenterat för att just mina böcker skulle belönas med massor av pengar för att uppmuntra fortsatt litteraturproduktion. Men mitt skrivande passade liksom inte in någon annanstans.

Jag krafsar och klottrar jämt på nåt, som någon gång i framtiden kan bli nåt – inte så nog vad – jag mer låter det hända. Har ganska högt hantverksmässigt självförtroende. Lätt att hitta mitt flow. Bara jag sätter mig kan jag skriva typ vad som helst – och få det till något jag åtminstone gillade att skriva. Jag har till och med mina läsare. En liten men varm och engagerad skara sköningar, som gång på gång lyckas övertyga mig att jag inte är värdelös.

Men att försöka få de jätteupptagna människorna i ordbranschen att bry sig om vad jag gjorde gav dåligt självförtroende.

Jag tror de alla rimliga människor som jobbar med konst regelbundet känner: vad fan håller jag på med? Jag borde bli busschaufför/bilmekaniker/lärare. Exakt så kände jag nu! Jag var så less på att försöka smöra in mig på en massa plattformar som inte ville ha mig. Jag är värdelös på det. Borde inte ens försöka. Jag gillar att skriva bara. Och är rätt bra på det. Inte bäst i världen, men helt okej. Ibland träffar mina texter rätt. Rätt ofta på sätt jag inte väntar mig. Ofta de jag är räddast för att visa. Mina dikter kan få människor att skratta. Ibland få någon att gråta. Jag är inte alls övertygad om att mitt skrivande verkligen behövs i världen. Det finns många som har mycket viktigare saker att säga. Jag är rätt säker på att den klarar sig ungefär lika dåligt utan. Men på nåt jävla vänster har poesi blivit mitt sätt att leva – och jag lyckas leva på det (fattar fortfarande inte hur det går till). Jag skulle bara vilja fokusera på att skriva tills pennan går av. Att ett litet team hängivna sekreterare jobbade med att krångla ut mina texter i världen. En gång om året skulle jag bjuda dem bjuda dem på julbord. Glöggvarm med blöta ögon skulle jag hålla tal om hur mycket jag uppskattar var och en av dem och vad vi åstadkommer tillsammans – de skulle gnälla på den fattiga julklappen. Vi skulle åka till Skara Sommarland, och dricka paraplydrinkar, och dra in baddräkten mellan skinkorna så det går jättesnabbt i vattenrutschbanorna… I alla fall. Jag är ingen influencer. Eller det var liksom inte det avtalet jag skrev på när jag sålde min själ till djävulen i den där vägkorsningen 2014. Jag tror inte så många som jobbar med konst vill vara influencers. Ändå tvingas vi bli det, eftersom alla är en del av samma uppmärksamhetsekonomi. Att bränna så mycket energi på att sälja sig suger musten ur lusten.

Gnäll, gnäll, klag klag.

Visst är det synd om mig?

Nej, knappast. I alla fall inte av den här anledningen. Men det här var grejer jag brottades med. Jag behövde en nystart. Öppna något. Bryta sönder något. Göra om. Något nytt. Nån sorts konstnärligt tuggmotstånd.

Fan, det här med synas, höras och marknadsföras. Det heliga med att ge ut en bok med pärm och papper. Plattformar och pengar. Förlagen och kulturexperternas erkännande. Allt det där är lätt att fastna i. Det kan vara kul. Men om jag går tillbaka till grunden… Det är ju inte därför jag skriver, själva skrivandet kommer någon annanstans ifrån. Ett förlag är alltid ett företag. Böckerna blir alltid en vara som ska säljas i kapitalismen. Och allt det där är egentligen bara verktyg, medel för att nå ett mål, som är… vad? Kommunikation. Att prata med varandra. Jag upptäckte att utan dig, käre läsare, betydde mina dikter ganska lite. En stor del i att skriva är (för mig) mötet mellan text och andra människor. Det blir helt jävla substanslöst annars.

Okej då. Om jag bara går tillbaka till det jag gillar, att skriva och att någon läser – hur skulle jag göra? Jag kunde inte träffa publiker längre. Förlagen hade nobbat Jordklotet-boken. Men jag tyckte ju om den. Allt det där puttrade på låg värme. Så en ovanligt förutsägbar tisdag någonstans i mitten av coronaåret hade allt kokat ner till: skitsamma! Jag styckar upp Här där jordklotet börjar och ger ut en dikt om dagen digitalt! Och jag ska ge bort den istället.

Allt det här säljandet – fan jag var dödsless. Den här gången ville jag gå rakt åt andra hållet. Det finns inga pengar i poesi, men det finns ingen poesi i pengar heller, sa en poet som heter Robert Graves. Och jag började känna att han har ju rätt! Det började kännas viktigt att allt skulle vara helt gratis – det kändes fett! Som att jag likt Robin Hood stal dikterna från mig själv, från ordbranschen, från den alltutsugande marknaden för att ge till det hungriga folket. Frigjorde mitt arbete/min poesi från tvånget att varufieras, och att dikterna genom det skulle laddas med kärlek och vildhet. För som alla vet smakar frihet bättre stulen.

Jag köpte en nyhetsbrevtjänst och byggt nån sorts layout. Jag byggde även ett formulär där du kunde regga din e-postadress dig. Om bara 30 pers anmäler sig har jag nått mitt mål, tänkte jag. Då är jag nöjd. Jag hade lite den känslan folk hade när internet var bäbis, innan Mark Zuckerberg och Steve Jobs kom stängslade in allt: information is free on the internet baby yeah! Frågade dessutom mina kompisar som gör konst – bad alla som ville att remixa dikterna inom andra konstformer. Längtade efter att något skulle hända med texterna. Jag ville släppa kontrollen, blåsa liv i dikterna – släppa dem fria!

Jag vill inte berätta hur mina nerver såg ut dagarna innan, men 28/8 skickade jag ut första dikten till de 92 insamlade e-postadresserna.

Och någonting hände. Inte på en gång, men ganska snart. Folk började svara på dikterna. När jag gjorde nyhetsbrevet gick det att välja på om mejlen skulle gå att svara på. Varför inte? Jag tänkte inte mycket på det, men som tur var klickade jag i ”ja”-boxen.

Jag har nog aldrig fått så mycket kärlek tillbaka, för något jag gjort. Jag skulle verkligen vilja förstöra det fina genom att publicera alla fina meddelanden jag fått, men har lyckats komma fram till att det vore att förbruka ett förtroende.

Egentligen var mejlformen bara en genväg till att nå folket så friktionsfritt som möjligt. Men naturligtvis förändrade också formen innehållet. Folk var glada över en dikt, som inte krävde något av dem, bland alla trista mejl. Att portionera ut dem över 110 dagar verkar också ha laddat dikterna med en direkthet, närvaro, puls, och samtidigt med en lugn, trivsam upprepning. Det gick åt andra hållet också – jag fick feedback på varje enskild dikt. Jag fick följa den läsande resan genom dagarna, dikterna, boken, närmare än jag någonsin gjort i mina fysiska böcker. Då har det handlat om ett, max två snack om hela boken, något år efter köpet, eller ett meddelande, om någon alls vågat skriva nåt. Nu var tröskeln lägre.

Ni berättade för mig vad just den här dikten betydde – hur den fungerade för dig. Ni beskrev även hur ni läste dikterna – när, och vilken funktion 1DiktOmDagen fyllde. Läsarantalet ökade stadigt uppåt. Ni drog in vänner och älskare i min scam, gjorde reklam för mig på alla sociala medier och i köttvärlden (äntligen – mitt team av sekreterare!!)

Och plötsligt var jag en del av något. Jag kände närhet till så många människor: vänner, bekanta, främlingar från internet, skrivarkollegor, familjemedlemmar, folk jag träffat på fester vars mejladresser jag antecknat. De senaste hundratio dagarna har hundrafemtio pers haft en direktuppkoppling rakt in i min hjärna, känns det som. Jag upplevde inte att du gick in i min bok – min värld – där jag förprogrammerat allt, vet och kontrollerar allt som ska hända mellan pärmarna. Utan snarare besökte jag din – fanns närvarande i den – våra världar blandades. Jag ägde inte de här dikterna längre. De började dansa, hoppa runt, stå på huvudet, supa sig fulla och gråta och skratta och gick med armarna om varandra ut i stora världen. Inför mina häpna ögon förvandlades de till skulpturer, akvarellmålningar, animationer, helt nya texter, musik, film. Att uppleva det har varit –

Ursäkta, var tvungen att gå och göra en kullerbytta. Att se mina ord bli materia, färg, form, ljud, ljus… Shit. Kände mig som Gud den åttonde dagen. Tack till Jenny Andersson, Ekat Mavrokostidou, Cerefie Byrge, Jonas Edström, Linden Carter, Henrik Johansson, Maria Lundby, Ivan Wahren. Ett extra till Ekat som både skapat omslaget efter mina virriga instruktioner, och dessutom tolkat tre dikter i bild. Puss. Ni har fått elledningarna att spraka.

Här kan du se/höra/läsa alla remixer:

HEJ
HALLÅ?
10/9 [utan titel]
FÅR JAG DRÖMMA OM DIG FORTFARANDE?
NÅN HOSTAR UTE I TRAPPEN
4/10 [utan titel]
JAG ÄR FULL AV SVEK OCH SVAGHET
HIMLENS LEKPLATS
NÄR
JAG KOMMER FRÅN EN HAMNSTAD

Tack Linn Myrin som satte sin åttondeklass på att tolka mina knäppa dikter. Tack 8A på Källbrinksskolan! Tack Rolf. TACK alla ni varma, vackra, vanliga, galna människor, varenda en av er, för att jag fått vara med er, genom tre årstider – genom alla 110 dagarna. Ni har varit julgransbelysningen i min vinternatt. Ni är den sjungande och dansande smutsen som skänker världen skönhet. Ni har gett mig självförtroendet och skrivarglädjen åter.

Käre läsare. Utan dig är vi skrivande människor ganska meningslösa. För mig har skrivandet alltid varit ett sätt att vara tillsammans. Åtminstone har jag försökt få det att bli det. Nu skiljs vi åt.

Var inte ledsen för det. Ta istället med dig det du tyckte om in i de nya dagar som ska komma, då jag inte längre kan vara med dig.

Eller, du känner ju det du känner, vad jag än säger. Själv ska jag försöka att inte bli så sentimental över att ett ögonblick tar slut – för de gör ju det – utan ta med mig kraften jag fått in i nya dumheter. Var rädd om dig.

Vi kommer att mötas igen.

*

Här kan du se mig framföra några av dikterna och prata om 1DiktOmDagen på festivalen Tranås At The Fringe

Här kan du se mig uppträda med ungefär samma dikter, ett par stycken nu taffligt översatta till engelska, dagen efter på samma scen

Obs inte kollat själv – ser aldrig filmade uppträdanden pga vidrigt

Vill du ha hela boken? Varsågod att ladda ner Här där jordklotet börjar som pdf här – gratis naturligtvis

Hörrudu det här med nyhetsbrev var ju faktiskt praktiskt. Skriv upp dig här om du vill ha framtidens nyheter om mitt skrivande, släpp och sånt.

Sälj sälj

13/12, POESI AV MIG, JESPER

Upp med vapnen
ungar
kalla in
skyddsänglarna
lägg mer smör på popcornen

nu rider vi mot solnedgång
och semester forever

du har läst poesi
av mig, Jesper

12/12, PENETRERA MIG MED DITT LJUS

och om jag kunde
skulle jag blåsa in gnistor
i din öde bröstkorg

så skulle jag blunda ta i
och öka ljusstyrkan
från mitt fyrtorn

ända fram till ditt

och lysa på dig
ända tills du
kan tända själv

om mina sinnen
slutar släppa in ljus
finns det kvar i mina dikter

11/12, NATTENS ÖGON

dagen sluter sina ögon
och natten öppnar sina
från andra sidan motorvägen
tittar den på staden

10/12, VI

Icke jordens riken
brusande städer
och havens glans
betydde något
när du och jag
inte vaknade
tillsammans
längre

9/12

Ursäkta vad sa du?
jag lyssnade
inte

8/12, BARA HIMLEN SER

stället där
min näsa nuddar
din arm är platsen
universum roterar runt

7/12, ANSIKTSDIKT

du fastnade
med ett cykelhjul i
spårvagnsspåret
när du var liten
lite smuts
från mötet
med gatan
stannade
i ett litet ärr
ovan ditt
kindben,
dina skäggstrån har
varit gråsvarta länge
nu men börjar vitna
när jag var liten
var det brunt
tror jag om
jag minns
rätt

jag tror din mun
blivit mjukare
med åren?
mindre bekymrad
hur som helst
har det alltid
funnits något
gymnastiskt
humoristiskt
lekfullt
över dess små
vinklar och vrår,
hur trött jag
än ser att du är
förvandlas den
på något sätt
alltid till ett
leende när
du ser mig

det finns ett
ljus i dina ögon
ett ljus
jag hoppas
bära med mig när
jag är lika gammal

ett ljus jag vill
kalla nyfikenhet
tillsammans med
en respekt för
vad de ser på

Sida 1 av 13

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén