Författare: jeppe Sida 1 av 13

Bokrecension: Nyverklighetsmanifestet av Anders Almingefeldt

Nyverklighetsmanifestet av Anders Almingefeldt (2024) är utgiven på Känslorharoftakortabenochspringerfortsomfan-förlaget i samarbete med Trombone förlag, och går att få tag på via de sistnämndas webbsida. Följande recension publicerades tillsammans med bilderna i tidskriften KLASS nummer 3/2024.

Nyverklighetsmanifestet av Anders Almingefeldt består av åttiofem A5-blad ihopsatta med fem häftklamrar. Inuti läser jag både korta diktfragment och något längre fristående stycken, utan de titlar som vanligen markerar var en dikt slutar och en annan börjar. Centralt i boken är fotografier, varav många är porträtt på människor som bär skyltar med strofer runt halsen, vardagsklädda. De framstår som oförställda. Står stilla. Flera bär vårdkläder och verkar stå i en vårdcentral. Någon småler, resten ser allvarligt rakt in i kameran, ett allvar i skarp kontrast mot de lekfulla budskapen. Andra bilder är stadsmotiv Almingefeldt fotat på väg till och från jobbet. Här finns även själva manifestet, en lista på trettiotvå punkter som definierar begreppet/rörelsen nyverkligheten. Återkommer gör också korta tillbakablickar på konstinstallationer författaren varit del av med namn som:
”vi försvarar konsten genom att anfalla den” eller ”skitsamma om jag mår bra, det viktigaste är att må pyttelite bättre än dig din jävla idiot-installationen”. Samt omdömen som:

det var en lyckad installation / det var en halvbra installation / det var inte alls en lyckad installation, där man nog får säga att den sista formuleringen är mest sann. bara 4 personer dök upp.

Alla dessa uttryck trängs i ett asymmetriskt myller över sidorna. Som om det inte vore nog har Almingefeldt dessutom på många ställen strukit över ord och handskrivit nya intill, eller klottrat stora bokstäver och figurer över text/bild. Helheten blir ett klipp-och-klistra-kollage-poesipussel där text, bild och klotter sjunger i dissonant kör med (eller mot) varandra.
Men vad sjunger de om? Fram genom sången träder städerna Alingsås, Borås och Trollhättan, glimtar av vardagsliv: stökiga kök och stökiga hjärnor, vänskaper, slagsmål med självbilder. Humor och allvar blandas och kryddas med snärtiga punchlines, absurda instruktioner. ”Nyverkligheten” läser jag som ett sätt att skapa liv i ett sterilt samhälle, ett motstånd mot en avförtrollad, enkelriktad tillvaro. Diktjaget framstår än som medkännande tröstare, än som vis dåre med Tourettes, än som avantgardistisk konstnär med stark hybris, alltid vilt svingande orden, mot omvärlden och sig själv:

eller som plakatet löd som jag hade runt
halsen i samband med en
demonstration, jag höll mot alla andra
demonstrationer i Falköping 2016:
”MAN MÅSTE HATA SIG SJÄLV
FÖRST INNAN MAN KAN HATA
ALLA ANDRA”

Anders Almingefeldt är poet, skribent och psykolog bosatt i Alingsås. Nyverklighetsmanifestet är hans sjätte bok. Det här är inte lågmäld, duktig poesi, nej det här är poesi så som jag gillar den: spretig, lekfull och burdus, på samma gång ett slag i magen, smekning över kinden och förlösande andningspaus från allt annat. Nyverklighetsmanifestet vågar och vill. Genom dess skruvade lins ser jag tillvarons absoluta absurdhet och det alldeles oerhörda i att arrangera mer eller mindre lyckade konsthappenings i svenska småstäder. Den är dessutom rolig som fan, något man inte ofta kan anklaga svensk poesi för. Ska jag hitta något att gnälla på är det att den på grund av formatet lätt blir skrynklig i en väska.

Elegi för Borgsmo Fritidsgård

Följande text publicerades först på facebook, därefter som debattartikel i Norrköpings Tidningar. Bilderna är mina egna.


Idag är sista dagen som det är öppet på Borgsmo Fritidsgård.

En plats som i 45 år varit ett andra hem, en trygg punkt och en vändpunkt för generation efter generation av Klockaretorpets unga. En vacker plats jag i min Edda försökte skildra med dikten Arbetsplatspoesi, som betytt så mycket för så många, inklusive mig själv. Det var här jag fick min första fasta anställning, den första arbetsplatsen där jag verkligen trivdes, där jag själv fick uppleva hur det var att betyda något för någon, där arbete var något som gav mig både mening och mat på bordet. Här kunde jag använda allt jag kunde, hade och var, för att tillsammans med kollegorna skapa fina relationer, glädje, social hälsa.

Jag minns alla kvällar med lägereldar, minns alla svåra föräldrasamtal, hur jag lärde mig teckenspråk, minns Lisebergsresan, samtalen med killgruppen, lägernatten på Oxmyren, hur vi startade en ungdomsförening, alla kvällar vi jobbade som fan för att det inte skulle smälla, och lyckades, fåtalet kvällar det trots allt smällde, och hur man tillsammans med kollegorna tog hand om det efteråt jag minns, sömnlösa övernattningar på fritidsgården, alla samtal med barnen i cafét, alla backgammonmatcher, skärgårdsutflykten jag var så stolt över att lyckas ordna: fyrtio ungar på en båt ut till Kopparholmarna, alla tonåringarna som sjungit sånger, rappat, dansat och läst dikter på våra scener, och allt det ogripbara, svåra, frustrerande långsamma arbetet med att försöka baxa en människa mot en bättre plats i livet, alla blåsiga kvällar på trygghetsvandring ute i Klockaretorpet, alla mellanstadiediscon, all fotboll, one touch och garv i lilla sporthallen.

Idag upphör allt detta. Från och med idag finns inte Borgsmo Fritidsgård mera. Jag ser ansiktena på de barn jag sett växa upp, som jag bär i mig, tänker på, oroar mig för. Jag sparar ansiktena, alla minnen, som ädelstenar.

Den avsky jag känner mot de som bestämmer – från alla partier, tjänstemän också – som får det att framstå som naturlag att de varje år ”måste” spara VÅRA skattepengar på det enda som betyder något: människor, samtidigt som de öser obegränsat av samma skattepengar, VÅRA skattepengar, över upphandlingsvampyrer, konsulter, riskkapitalbolag, över sig själva, utan krav på motprestation, den avskyn är gränslös. Jag kommer aldrig att förlåta dem. Det stör mig djupt att svenska samhället i stort inte gör mer offensivt motstånd mot den lögnen.

Edda 3.0 utgiven på Smockadoll förlag

För 800 år sedan sammanställde okända författare den Poetiska Eddan, det nordiska språkområdets äldsta diktsamling. Före nedtecknandet hade dikterna överförts muntligt från generation till generation. Dessa berättar om jordens skapelse och undergång, om gudar och monster, om brott och straff och den fornnordiska kulturens syn på människan, livet och döden.

Kort därefter skrev mannen med litteraturhistoriens skönaste namn den Prosaiska Eddan, där han katalogiserade samma kosmos i en bok mer känd som Snorres Edda.

800 år senare kommer ÄNTLIGEN uppföljaren!

2024 återuppstår asagudarna på Norrköpings gator, himlar, spårvagnar, arbetsplatser, stormarknader, häkten och barer.

Edda 3.0 är Jesper Lundbys fjärde diktsamling, ges ut på Smockadoll förlag, och kan köpas här.

Om boken

Hur lever människan efter Ragnarök?

De döda sover under gräset, de sörjer oss inte. Urtid och nutid smälter samman när Jesper Lundby gör en uppdatering av den Poetiska Eddans myter till idag. Skuggor rör sig genom Norrköping: de är asagudar, överlevare, hemlösa hjältar som försöker skrapa ihop lite pengar och likes på den långa vandringen genom dagarna och nätterna.

Edda 3.0 är en blues för det som gått förlorat, och ett andetag i väntan på det nya som ska komma.

Morgon över Näsviken

Solen
knäcker sitt ägg över
Hälsinglands rullande
sommarklädda kullar

Pappa ser du inte att färgen blå
är atmosfärens sätt att säga förlåt
att himlen spelar munspel
nere vid tågspåren
att den som leker
lever längre

När soppan blir för dyr måste bilarna nog köra på kärlek

och det finns inte en enda liten regndroppe
som inte kan berätta
om sin ensamhet
sin längtan
om sitt fall
och drömmen
om att gå upp
i den stora grönskan

klappa nu försiktigt
himlens gråtande mule
viska din hemlighet
i dess öra och
släpp
tag

Publicerad i Tidningen #Hälsingland 2023-09

Soläpplet

Det kommer tider

när
vi
inte vet
någonting
om någonting

När orden
inte vaknar
och kommer ut

När
sekunderna
gör ont

När du inte vet
vilken mat
du ska laga
för du vet inte
vem du är längre
och vad
den
personen äter

men vet du vad?

Hej

det är okej

du gör allt rätt

du gör så gott du kan

du är inte perfekt

men du måste inte vara det

du är du
det räcker
resten kommer

Så håll i smärtan
var snäll
mot den
smek den
säg snälla ord
till den
för just nu
är den en
del av dig

Ljuset finns i tystnaden

och med tiden

kommer den att smälta

som snö
i din
varma
handflata

Du är ljuset
mellan
trädstammarna

Du är alla sånger
dina förfäder sjungit
alla skratten
de skrattat
finns kvar
i ditt DNA

och vet du vad?

Just nu
behöver
du
inte
göra
någonting

bara titta

Titta
en ekorre

Titta
den där skatan
drar och kämpar
med något som
om det fanns
silver under snön

Nu flög den iväg
kanske med
silver
eller inte
vem bryr sig?

Att leva är att smärta
och ingen kan vinna
ett krig mot sig själv
för alla sidor av
det som är dig
måste samarbeta
för att nånsin
kunna vinna
nånting

så byt sida
och börja
samarbeta

Gå utomhus
och svälj en
bit av solen

Bit i den som ett äpple

Den är där
bakom molnen

på natten med

Och om du inte kan se den

är det bara
på grund
av hur du

eller jorden

rör sig

Solen är alltid
på samma ställe

15 miljoner mil
ut i rymden
brinner
den med
kraften av
385 biljoner terawatt
bara för att
ge dig

liv

Och det betyder någonting

Det tog
din mamma
9 månader
att bära dig
och nära dig
och ge dig
livets gåva

Det betyder någonting

Ingenting du gör nu
betyder något
om 1000 år
men det
betyder
något

nu

Nuet

är
ditt
mitt
vårt

att undra över

Så säg förlåt
för alla elaka
saker du sagt
till dig själv

Lova dig att från
och med nu vara
en schysst kompis

ta dig själv i handen

och gå ut i solen

gå ut i sekunderna
gå ut i ljuset
gå ut i nuet
gå ut i livet
gå ut i tiden

och säg

Hej!

Ett vackert undantag


Att bo på Lunds Gård är ljudet av tofflor mot trägolv. Ljusstrålar från pannlampor som skär genom en svart novemberkvälls strilande duggregn. Är Johannes som sågar upp en kattlucka i köket. Är Beebop på köks
soffan i mössa med en ångande kaffekopp i handen och en katt i knät. Anna och Karoline som röker på terrassen, och hälsar dig välkommen hem.

Att bo på Lunds Gård är att stanna upp på natten på en grusväg mellan två åkrar, för att se villaområdet Jursla klättra upp för en osynlig mörk höjd. På avstånd se ljusen glimma och skimra som glödande bärnsten genom nattmörkret, skört vacker som en avlägsen vision av himmelriket.

Att bo på Lunds Gård vakna en drömmig dimmig ledig lördagsmorgon, utan en väckarklocka, av dig själv. Genom fönstren se grön gräsmatta, mörkgrå träd och en fuktig himmel. Lyckan att över inte ha något planerat och bestämma dig för att inte lämna hemmet på hela dagen.

Att bo på Lunds Gård är aldrig helt tyst. Suset från de omcirklande E4:an och väg 51 till Finspång. Att bo på Lunds Gård är ändå en stillhet. Att landa i sig själv.

Att bo på Lunds Gård är att cykla en dryg mil varje arbetsdag. Att känna hur cyklingen dag för dag förbättrar konditionen. Hur hjärtmuskeln växer, hur kroppen orkar mer och mer och tål mer och mer väder, vind och kyla. Att verkligen på allvar fatta innebörden av kläder efter väder – och snabbt investera lönen i överdragsbyxor, kängor och skaljackor. Att dag ut, dag in glida genom ett handelscentrum i utkanten av staden. Höra flagglinornas evighetsklonkande mot flaggstängerna. Ensammaste ljudet i världen, enligt pappa. Dagligen passera de stenöknar, som på den här planeten kallas parkering, och höga grå lådor som kallas Plantagen, Bauhaus, ICA Maxi, Jula, DollarStore, Spicy Hot, MediaMarkt, XXL, Biltema… Lite slött undra om de finns till för oss eller vi för dem. Att vara människa i ett område för bilar.

Att bo på Lunds gård de två grå katterna Bello och Barbro, och deras nyfikna, smygande, jagande, keliga små liv genom gården och markerna. Deras tassande över trägolv. Smygande genom gräs. Liggande i soffor. Klättrande i träd. Sittande i fönster.

Att bo på Lunds Gård är de lediga morgnar när köket förvandlas till filosofiska rummet. Att ligga under en filt, nersjunken i sofforna och kolla Bachelor, och se en trist snut uppvaktas av oförtjänt många kvinnor. Inte för att det är ditt favoritprogram utan för att du – efter noggrann reflektion – har kommit fram till att Bachelor med Anna och Karoline rätt ofta är bättre än The Wire ensam.

Att bo på Lunds Gård är att nån som du aldrig behöver ligga med som säger god natt och god morgon. Att hoppa omkring i vattenpölarna på en lerig grusplan med en 8-åring. Sparka en fotboll genom blöta höstlöv. En morgontjurig frukost med Love när ni båda jobbar tidigt, när de enda ord som yttras är god morgon och hej då. Är Kim som kommer in med höstens grönsaker.

Att bo på Lunds Gård är frukost i solsken, och spräckliga höns som pickar på gårdsplanen.

Att bo på Lunds Gård är att bära en allt slitnare röd soffa, ställa den på terrassen och bli kvar i den hela maj. Att se våren slå ut från grenarna. Dra in dess parfym i näsan och njuta så det nästan göra ont.

Att bo på Lunds Gård är att äntligen, äntligen – tack snälla, bästa universum – ha en egen studio, ett rum för att sitta och skriva. Även gemensam egen tvättmaskin, gemensam egen diskmaskin, gemensam egen verkstad med tillgång till alla tänkbara verktyg, ett gästrum, ett släp, ett ljudsystem, ett växthus, växtlampor, ett litet gym… Resurser som kostat var och en av oss mycket mer, om vi ens haft råd. Men i vår kollektiva ekonomi har vi råd. Att bo på Lunds Gård är stor rikedom.

Att bo på Lunds gård är ibland att längta efter att vara ifred. Att gå in på sitt rum och stänga dörren. Men aldrig – äntligen tack tack snälla aldrig mer – behöva vara helt ensam när du inte vill, och bli sjuk av ensamhet.

Att bo på Lunds Gård är alltid ett samarbete. Ibland går det bättre, ibland sämre.

Att bo på Lunds Gård är plötsliga mörker. Strömavbrott och stearinljus och sockar och jackor och fingervantar inomhus… men också att vakna en novembermorgon, gå till ett fönster och… se. Vändplanens grusrundel är täckt av ett lager fin pudersnö. Se solen, som glittrar i tusen och åter tusen små reflexer, glitterprickar i snön på marken, buskarna, uthusen, i träden…


Att bo på Lunds går är – trots flagnande fasadfärg, förfallna uthus, trots att vattnet i flera kranar är odrickbart, trots att vi går omkring i halsduk, vantar och underställ inne – att bo i en atmosfär av borgerlighet och gammaldags lyx. Att vara låginkomsttagare och bo på en plats byggd för ett försvunnet samhälles elit, den jordägande klassen. Ruiner av ett stramt, stelt, övertydligt klassamhälle, nu ersatt av ett förvirrande och flytande, fullt av skuggor och motsägelser, vackra bilder och färger, där vi på måste låtsas att alla har samma livsmöjligheter. På den tid när Lunds Gård skapades låtsades ingen att det inte var skillnad på folk och folk. Var sak på sin plats – och det gällde i synnerhet människorna. Makten och skillnaderna byggdes in byggnaderna, i själva landskapet. Herrgården tronar på en höjd över Kvillingeslätten. Här finns enorma gräsmattor som tar flera minuter att korsa. Här finns en balkong på övervåningen. Att stå på den och se ut över grusplanens rundel, huset som nu är studio – där gårdens statare bodde förr i tiden – över växthuset, hönshuset, de röda ladorna, de vidsträckta åkrarna…

I min uppväxt: fyra människokroppar i en tre rum och kök. Sen: ettor och mellan dem soffor i kompisars lägenheter. Ett år bodde jag i ett kök. Nu: det tar mig för fan en minut att gå till toan. Trehundra kvadrat att slarva bort telefon, nycklar, kort, laddare, sladdar och alla andra små och stora prylar, vilket gick utmärkt redan tidigare. När jag flyttar in förlorar jag snabbt en tredjedel av mina ägodelar. Ett enormt livsrum, som på något sätt hör till mig. Utrymmen där lilla jag får finnas. Som lilla jag får använda utan att fråga. Att bokstavligen få ta så mycket plats. Absurt. Svindlande. Underbart.


Att bo på Lunds Gård är på nåt märkligt sätt att vara Lunds Gård, i alla fall mer så än någon annan plats där jag bott.

Att bo på Lunds Gård är vanligtvis ett stillsamt liv. Men när vi festar, så festar vi. Och då festar vi rejält. Gårdens stolta tradition är de årligen återkommande midsommarfesterna, men Lucia, nyår, rejfvest, vårblot och Halloween sticker ibland upp som värdiga utmanare. Vi bygger, fixar och råddar flera veckor i förväg. När det är fest på Lunds Gård reser folk hit från hela Sverige. Huset transformeras till en undervattenvärld eller ett spökslott eller en technoklubb. Trams, lek, konst och fest smälter samman till ren magi. En del gäster blir kvar i flera dagar och kollar på film och äter fryspizza. På somrarna får de först körbara transportera resten till en sjö.

Det är möjligt för någon med min ödmjuka inkomst att bo här, tack vare de andras inkomst, och tack vare orden byggnadens skick är eftersatt och hyran satt med hänsyn till det i vårt hyreskontrakt, tillsammans med de ödestunga:

Vi kommer härmed överens om att hyresrätten till lokalen inte skall vara underkastad bestämmelserna i 12 kap 57-60 §§ jordbalken, att hyresgästerna inte skall ha rätt till förlängning av hyresavtalet, om uppsägning av avtalet sker på grund av att:

Huset ska rivas, undergå större ombyggnad eller försäljas

Området planeras för eventuell framtida järnvägsdragning.

Att bo på Lunds Gård är legenden om hur Mark- och exploateringskontoret la beslag på marken och huset för att riva det och bygga järnväg. Att gång på gång återberätta legenden för besökare: järnvägen blev aldrig byggd, men ligger kvar i detaljplanen. Norrköpings kommun visste nu inte vad man skulle göra med huset så dom håller fastigheten och låter den stiga i värde. Tills dom vet vad dom ska göra så har tjänstemännen räknat ut att det är ekonomiskt att låta människor bo här och hålla huset vid liv. Om de kan tänka sig en lägre standard och att avsäga sig några rättigheter, vill säga. Och dessa råkade vara vi. Att bo på Lunds Gård är därför att veta om att hur länge vi än får bo här, så är det ett undantag.

Att den här platsen är ett utdraget, förtrollande nu, men ingen framtid vi kan räkna med att vara en del av. Här på Sveriges bördigaste jord, ska det i framtiden står kanske ännu ett shoppingcenter. Kanske åker här ett tåg som kan ta folk till Stockholm 15 minuter snabbare än ett annat tåg. Vem vet? Vi vet bara att vi inte bestämmer vad som ska hända med vår älskade gård.


Visst har området varit ett undantag i 40 år nu.

Visst tar allt i livet slut, och till sist, allt liv på jorden.

Men här står det i ett avtal. I teorin kan våra liv här, allt vi gör, bygger och skapar ta slut när som helst. Vi är tillfälliga. Vår livsstil föddes ur en byråkratisk bugg i en kommunal detaljplan, en reva i Matrix. En spricka i verkligheten en grupp vänner kröp igenom och byggde sig ett hem i. Och kanske gör det något med livet här. Kanske frånvaron av en tryggad framtid ger det en djupare tyngdpunkt i nuet. Det att ingen av oss äger platsen, men just nu är den vår. Kanske gör det oss, paradoxalt nog, lite friare. Kanske gör det livet här några nyanser färggladare, lekfullare, mer dynamiskt. Såna som oss får egentligen inte ha det såhär bra. Passa på! För som alla vet smakar frihet bättre stulen.

Att bo på Lunds Gård är ett vackert undantag.

XXX

TRAPPSTEGEN neråt var tunga. Jag bar mina tillhörigheter i en fak-
kin Lidl-kasse. Trappstegen skrapade tomt, ekade. Sjunkande.
Xanor. Pillren var små och vita. En polare sa de skulle ta bort alla
känslor. Jag blev genomskinlig. Kall. Världen strålade genom mig,
men inget fastnade. Jag var fortfarande medveten om problemen,
men kände dom inte. En hinna av glas låg över allting.
Jag tappar ett i handfatet på toan hemma hos en kompis. Jag sover
några nätter på hans soffa. Tabletten glider inte ner i själv röret, utan
ligger där på kanten, synlig där nere under det runda ventilgallret.
Jag går ut i polarens kök och hämtar en kökskniv. Försöker pillra upp
det med spetsen. Men det har hunnit smälta till en liten vit droppe
därnere, märker jag, när kniven bara smetar ut den. Fan.
Jag vaknar upp sittande i en annan soffa. Full och bäng. Glömde
var jag är. Jag var inne i att betrakta det kaotiska rummet: en kille i
vackert lockigt hår som insisterar på högljudd, bruten engelska att folk ska hoppa upp på hans rygg. Nu spelas cumbia i högtalaren, och nån vill höra metal istället. Förut var det metal, då ville nån ha cumbia. Jag somnade kanske? Nu vaknar jag till. Bestämmer att det är dags. Vet inte varför. Öppnar min plånbok och skruvar upp plastfolien… Klockan är 05 eller 06 på morgonen. Nillan, efterfestvärden, försöker ringa hit en hon vill ligga med. Madde och Nillan upprepar hans namn gång på gång, och varje gång gapskrattar de efteråt. Han är tatuerare till yrket, och kallas Larsa Gadd. De skrattar så de nästan kissar på sig. Som om själva orden ”Larsa Gadd” var världens roligaste skämt. Vi ringer, så Larsa Gadd kommer med en papperspåse mackor från Subway. Det var konstigt att beställa av nån jag aldrig träffat. Okej, om Subway är öppet är klockan kanske 07 eller nåt. Vi
ska swisha Lars för mackorna. Tvivlar på att nån verkligen kommer
göra det. Jag swishar iallafall inte.
Det blev slagsmål på vägen hit. Tommy T hetsade, vevade och
spöade på en tunn kille i stickad tröja. Typ tusen pers gick mellan.
Drog iväg Tommy. Idiot. Men han hade något mörkt, rödögt skit i
sig som ville ut. Liksom jag har något skit i mig fast det inte kommer ut. Efteråt gick Tommy trottoaren med såna steg du inte vill
stå i vägen för, du vet. Vrålade FUUUUUCK! och FAAAAAAAN!
rakt ut, så hesa ekon studsade mellan husväggarna, och slog stora
krokar genom gatans tomma mörker. Och Miriam, som jag försökte
dra med på efterfesten, försvann med gruppen runt honom. Miriam
med sidecut, tre stjärnor tatuerade under sidosnaggen, och en
ring i ena näsvingen. Fast vi bara sagt hej en gång tidigare kramade
hon mig i garderobskön. Minns inte vad vi pratade om, minns bara
hennes ögon. Att de var stora, grå, sorgsna. Blanka i lysrörsljuset. Hur
de tittade på mig. Något i den långa blick vi bytte medan vi väntade
på jackorna. Efter vi snackat färdigt. Sagt alla ord. Något ömtåligt,
ensamt, vilsamt. Som gör att jag sitter här packad i en soffa kl 06 och
skickar facebookfriendrequest. Något som gjorde att jag sa ”vänta
ett tag bara” till de som stod utanför. Bytte riktning. Gick tillbaka in i klubben. Genom vakterna, fylleljuset… Vill du följa med på efter-
fest?
Absolut, svarade hon utan att tänka efter. Som om det inte alls var
konstigt att jag gick tillbaks in efter henne. Fast vi bara pratat en kort
stund i en garderobskö. Inte bara hon. Såklart. Utan en hel grupp. Sen
skulle Tommy slåss. Dom gick ändå bakom oss länge efteråt. Sen tap-
pade vi dom. Eller dom oss. Efter bråket kom allt ur fokus. Jag såg
dom bara sacka efter, mer och mer bakom oss. Vände mig om och
bad nån framför om ett bloss. Stannade till och såg bakåt. Såg dom
försvinna upp på en annan gata. Blödde rök, ner mot marken. Sen
blåste den upp, mot himlen. En oändlig, kort, klar sekund, tänkte jag
på den här boken jag har i mig. Som aldrig kommer bli. På hur livet var innan. På hur det vore att vara någon annan. Alla möjligheter jag pis-
sade bort. En oändlig, kort, klar sekund kom jag plötsligt ihåg, att det någonstans bakom all tegel, plåt, stål, natt, himmel, glas och betong
förr fanns en brinnande gryning. Väntande, varm. Men den är borta
nu. Att hon följde med, ville med, men han måste slåss. Gravitationen
drog dom åt ett håll, mig ett annat. Dom borta nu. Gatan tom. Jag är
tillbaka, i Norrköping.
Öppnar min plånbok, skruvar upp plastfolien runt pillren. Bredvid i
soffan sitter Madde, hennes blick letar sig mot vad mina händer håller
på med. Jag säger inget. Har inte så många. Samlar saliv i munnen och
sväljer ner min lilla xanor.
Folket vallas ut. Nillan travar omkring i lägenheten och trumpetar
att ”det är en dag i morgon också!” Vackra Lockarna är envis, vägrar
gå. Står och svajar i hallen. Bara Nillan och Larsa Gadd kvar nu.
Fylltjafs. Vackra Lockarna blir utknuffad, svär på spanska i trap-
phuset. Jag säger hejdå till Madde. Bakom oss kastar han en av sina
skor på den stängda dörren. Jag och Nillan bor grannar, så jag stap-
plar hem tvärs över Knäppingsborgsgatan. Ljust ute. Måsarna tjuter
och skriker.
Minns inte vad som hände sen.

Novell publicerad i Magazin Eskapix nummer 1 2022

Upplopp och människor

Ska testa en grej och se hur många som blir arga: De som gjorde upploppen är människor. De hade ganska begripliga, mänskliga orsaker att göra som de gjorde. Orsaker som du skulle kunna förstå, om du lyssnade på dem.

Då menar jag bortom det uppenbara: tillståndet att bakom polisbeskydd bränna deras heligaste ord, mitt i den heligaste månaden ramadan, mitt i ett fattigt område som många muslimer kallar hemma. En krigshandling. Som vissa svarade på med krig. 99% gjorde det inte.

Men de som gjorde upplopp. Om det är som jag tror så började rätt många av dom bli utslängda ur klassrum i mellanstadiet, eftersom de av olika anledningar inte kunde sitta still. Eller redan i lågstadiet. Deras liv formades av misslyckande. De hittade en lättnad i grupper av äldre ungdomar, där de blev accepterade. De enda som ville ha dom. Båda kunde spegla sig i varandra. Eftersom de äldre var precis likadana när de var små. Grupper där olika typer av våld är vardag – och ett sätt att ta sig fram. Om det nu är som jag tror så är ännu mer våld, ännu mer isolering och ännu mer avstängning från samhället INTE en bra medicin. Tro mig, problemet är inte att de här grabbarna har varit med om för lite våld.

Vi blir lätt så upptagna av att skrika FEL, att det tränger ut förståelsen av VARFÖR människor faktiskt gjorde så. Jag tror på det här med att förstå hur människor fungerar, varför vi gör som vi gör – och att kunna prata ärligt om detta. Att förståelse och kommunikation är nyckeln till att kunna förändra nåt. Många långa processer lett fram till livssituationer som gör att det i vissa lägen blir extremt svårt för vissa att handla ”rätt” enligt majoritetsnormen. Men det finns bakomliggande orsaker i varje människa, som går att begripa.

Bilden tog jag på Navestad Mot Våld-festivalen 2017

Flödet gör oss så jävla enkelspåriga. Man ser nåt jobbigt och känner obehag. Man vill att det inte bara ska finnas. För man vill inte se det. Man tävlar om att skrika DET SKA BORT! Men det finns där. Människorna finns kvar. Eller vad ska vi göra liksom? Ta bort alla som gör fel / är fel? För att de råkade födas i fel hem, fel kvarter, fel tid, fel färg, fel religion? Är det en bra grund för politik? Sverige har dansat hårdare tag-dansen sen 2006. Har vi blivit tryggare? Va?! Mår vi bättre? Är det så eller?!

Förlåt en radikal åsikt. Men jag tycker faktiskt det är ditt ansvar som medmänniska att lyssna, använda den empati du fötts med och försöka förstå andra människor. Älska din nästa. Även när det är svårt. Även de som kaosar. Att varje människa har ett ansvar för varje annan människas liv och lycka – även de som inte klarar av att ta det ansvaret. Vi måste faktiskt. De är människor. Inte monster. De är oss. Inte dom. Allt detta är en del av Sverige. Vi måste utgå ifrån där vi är idag. Inte där vi skulle vilja vara. Annars kan vi ju för fan aldrig förändra nåt.

Den här texten skrevs som ett facebookinlägg med anledning av upploppen 14-17/4-22

EFTERORD


Tack för att du varit med mig på den här resan. Liksom du visste jag inte var vi skulle. Såvitt jag vet har ingen annan gjort det här förut, så förmodligen ingen annan heller. Jag visste att jag ville göra någonting. Behövde någonting.

När 2021 började hade jag börjat tvivla på mitt skrivande. Eller, inte skrivandet i sig, utan Sisyfosarbetet med att försöka sälja och synas – bli störst, bäst och störigast på ordmarknaden.

I maj 2020 gav Smockadoll förlag ut min diktbok Framtida marknadsföring, som gick upp i rök. Pandemirestriktionerna hade just landat på Sverige för första gången. Så det blev inga releasefester, inga resor, inga bokmässor eller biblioteksbesök. Inga möten med publik. Inte en enda recension. Ingen svarade ens på mejl, alla försökte desperat få sina arbetsplatser att fungera, skydda sina liv från smitta och det monstruösa samhälle viruset klädde av sina kejsarkläder. Vi var alla upptagna med att överleva i den dystra, platta, grå ökentillvaro som bredde ut sig över våra liv, oroa oss för varandra och få Anders att lyckas sätta på sin mikrofon. Så mycket som gick sönder, vändes upp och ner, ut och in. Vem brydde sig om att en dum diktbok gavs ut? Jag brydde mig inte ens själv, det fanns verkligen viktigare grejer att tänka på. Kändes bara overkligt. Dagen kom. Jag hade ingen smartphone då, så jag lånade en och gjorde ett inlägg på instagram. Annars inget. Dagen gick. 32 likes.


Boken hade nog inte spräckt himlavalvet. Det är mycket möjligt att den fått ungefär samma bemötande annars också. Men min förläggare försökte i alla fall trösta mig med att dess totala försvinnande hade med coronakrisen att göra.

Vi spolar fram till 2021. Scenen, alltså att läsa poesi på en scen, vilket länge varit en ventil och motor för mitt skrivande, fanns inte längre. Vi kunde ju inte fortfarande inte träffas. Av samma skäl hade alla mina skrivpedagogjobb försvunnit eller gjorts nästan omöjliga. Även de ett kollektivt möte genom skapande skrivande. Jag mejlade olika texter till tidskrifter, antologier, medieplattformar. Ibland får man något publicerat – hårt redigerat. Oftast inte. Jag provade på att skriva krönikor, som jag skickade lokaltidningarna häromkring, och väntade förgäves på svar. NT, kom igen – Sveriges äldsta dagstidning, grundad 1758 – ni borde fan vara vuxna nog att hosta ur er ett nej tack. Hur svårt ska det vara? (Väntar fortfarande.) Jag var klar med ett nytt bokmanus jag var nöjd med. Alltså började refuseringarna trängas i min inkorg.

*

Hej och tack för ditt manus,

Vi är ett litet förlag och ger endast ut några få titlar per år. Därför har vi tyvärr inte möjlighet att gå vidare med ditt manus.

VH
Atlas

*

Hej Jesper,

Tack för att vi fick läsa ditt manus. Dessvärre har vi bestämt oss för
att tacka nej till utgivning.

Mvh
ellerströms förlag

*

Hej Jesper!

Tack för ditt mail. Det är svårt, nästan omöjligt, att sälja in romaner och poesi av relativt okända författare till bokhandeln. Det behövs att författaren själv kampanjat väldigt mycket för sin roman och sig själv som varumärke, så att hen gjort sig känd och på egen hand sålt massor av böcker. Camilla Läckberg gjorde på det sättet, och det var så hon slog igenom. Hon berättade om det i ett avsnitt av ”Stjärnorna på slottet” i TV. Nu i coronatider är det väldigt svårt förstås.

Med vänliga hälsningar

Vaktel förlag

*

Hej Jesper och tack för ditt manus, men tyvärr tackar vi nej till utgivning.

Anledningen är att vi inte längre ger ut lyrik. Läsarna är helt enkelt för få och det lilla förlagets plånbok för tunn.
Trist men sant.

Vänliga hälsningar

Mormor förlag

*

Hej Jesper,

Tack för att vi har fått ta del av ditt manus. Dessvärre har vi beslutat oss för att tacka nej till utgivning av Här där jordklotet börjar. Vi får in ett mycket stort antal manus varje år och har därför endast möjlighet att ge utförligare kommentarer i ett fåtal fall.

Tack för att du vände dig till oss!

Med vänlig hälsning,
Svenska manusgruppen
Albert Bonniers Förlag och Wahlström & Widstrand


*


Jepp. Nu efter kan jag avslöja det. Här där jordklotet börjar var tänkt att bli en helt vanlig bok. Jag tyckte fortfarande om den. Men inget förlag ville ge ut den. Samtidigt hade jag fått 100 000 kr, i skattefritt arbetsstipendium från Sveriges Författarfond, för Framtida marknadsföring. Året innan 60 000 kr för Jeppe Barbaren. Varje år samlas ett stipendieråd av äldre författare, översättare, fotografer och journalister som efter långa yrkesliv i bokens och textens tjänst valts till hedersuppdraget att bevilja eller avslå ansökningar till fonden baserat på verkshöjd och kvalité. De hade läst mina böcker. Suttit i långa Zoom-möten, jämfört och argumenterat för att just mina böcker skulle belönas med massor av pengar för att uppmuntra fortsatt litteraturproduktion. Men mitt skrivande passade liksom inte in någon annanstans.

Jag krafsar och klottrar jämt på nåt, som någon gång i framtiden kan bli nåt – inte så nog vad – jag mer låter det hända. Har ganska högt hantverksmässigt självförtroende. Lätt att hitta mitt flow. Bara jag sätter mig kan jag skriva typ vad som helst – och få det till något jag åtminstone gillade att skriva. Jag har till och med mina läsare. En liten men varm och engagerad skara sköningar, som gång på gång lyckas övertyga mig att jag inte är värdelös.

Men att försöka få de jätteupptagna människorna i ordbranschen att bry sig om vad jag gjorde gav dåligt självförtroende.

Jag tror de alla rimliga människor som jobbar med konst regelbundet känner: vad fan håller jag på med? Jag borde bli busschaufför/bilmekaniker/lärare. Exakt så kände jag nu! Jag var så less på att försöka smöra in mig på en massa plattformar som inte ville ha mig. Jag är värdelös på det. Borde inte ens försöka. Jag gillar att skriva bara. Och är rätt bra på det. Inte bäst i världen, men helt okej. Ibland träffar mina texter rätt. Rätt ofta på sätt jag inte väntar mig. Ofta de jag är räddast för att visa. Mina dikter kan få människor att skratta. Ibland få någon att gråta. Jag är inte alls övertygad om att mitt skrivande verkligen behövs i världen. Det finns många som har mycket viktigare saker att säga. Jag är rätt säker på att den klarar sig ungefär lika dåligt utan. Men på nåt jävla vänster har poesi blivit mitt sätt att leva – och jag lyckas leva på det (fattar fortfarande inte hur det går till). Jag skulle bara vilja fokusera på att skriva tills pennan går av. Att ett litet team hängivna sekreterare jobbade med att krångla ut mina texter i världen. En gång om året skulle jag bjuda dem bjuda dem på julbord. Glöggvarm med blöta ögon skulle jag hålla tal om hur mycket jag uppskattar var och en av dem och vad vi åstadkommer tillsammans – de skulle gnälla på den fattiga julklappen. Vi skulle åka till Skara Sommarland, och dricka paraplydrinkar, och dra in baddräkten mellan skinkorna så det går jättesnabbt i vattenrutschbanorna… I alla fall. Jag är ingen influencer. Eller det var liksom inte det avtalet jag skrev på när jag sålde min själ till djävulen i den där vägkorsningen 2014. Jag tror inte så många som jobbar med konst vill vara influencers. Ändå tvingas vi bli det, eftersom alla är en del av samma uppmärksamhetsekonomi. Att bränna så mycket energi på att sälja sig suger musten ur lusten.

Gnäll, gnäll, klag klag.

Visst är det synd om mig?

Nej, knappast. I alla fall inte av den här anledningen. Men det här var grejer jag brottades med. Jag behövde en nystart. Öppna något. Bryta sönder något. Göra om. Något nytt. Nån sorts konstnärligt tuggmotstånd.

Fan, det här med synas, höras och marknadsföras. Det heliga med att ge ut en bok med pärm och papper. Plattformar och pengar. Förlagen och kulturexperternas erkännande. Allt det där är lätt att fastna i. Det kan vara kul. Men om jag går tillbaka till grunden… Det är ju inte därför jag skriver, själva skrivandet kommer någon annanstans ifrån. Ett förlag är alltid ett företag. Böckerna blir alltid en vara som ska säljas i kapitalismen. Och allt det där är egentligen bara verktyg, medel för att nå ett mål, som är… vad? Kommunikation. Att prata med varandra. Jag upptäckte att utan dig, käre läsare, betydde mina dikter ganska lite. En stor del i att skriva är (för mig) mötet mellan text och andra människor. Det blir helt jävla substanslöst annars.

Okej då. Om jag bara går tillbaka till det jag gillar, att skriva och att någon läser – hur skulle jag göra? Jag kunde inte träffa publiker längre. Förlagen hade nobbat Jordklotet-boken. Men jag tyckte ju om den. Allt det där puttrade på låg värme. Så en ovanligt förutsägbar tisdag någonstans i mitten av coronaåret hade allt kokat ner till: skitsamma! Jag styckar upp Här där jordklotet börjar och ger ut en dikt om dagen digitalt! Och jag ska ge bort den istället.

Allt det här säljandet – fan jag var dödsless. Den här gången ville jag gå rakt åt andra hållet. Det finns inga pengar i poesi, men det finns ingen poesi i pengar heller, sa en poet som heter Robert Graves. Och jag började känna att han har ju rätt! Det började kännas viktigt att allt skulle vara helt gratis – det kändes fett! Som att jag likt Robin Hood stal dikterna från mig själv, från ordbranschen, från den alltutsugande marknaden för att ge till det hungriga folket. Frigjorde mitt arbete/min poesi från tvånget att varufieras, och att dikterna genom det skulle laddas med kärlek och vildhet. För som alla vet smakar frihet bättre stulen.

Jag köpte en nyhetsbrevtjänst och byggt nån sorts layout. Jag byggde även ett formulär där du kunde regga din e-postadress dig. Om bara 30 pers anmäler sig har jag nått mitt mål, tänkte jag. Då är jag nöjd. Jag hade lite den känslan folk hade när internet var bäbis, innan Mark Zuckerberg och Steve Jobs kom stängslade in allt: information is free on the internet baby yeah! Frågade dessutom mina kompisar som gör konst – bad alla som ville att remixa dikterna inom andra konstformer. Längtade efter att något skulle hända med texterna. Jag ville släppa kontrollen, blåsa liv i dikterna – släppa dem fria!

Jag vill inte berätta hur mina nerver såg ut dagarna innan, men 28/8 skickade jag ut första dikten till de 92 insamlade e-postadresserna.

Och någonting hände. Inte på en gång, men ganska snart. Folk började svara på dikterna. När jag gjorde nyhetsbrevet gick det att välja på om mejlen skulle gå att svara på. Varför inte? Jag tänkte inte mycket på det, men som tur var klickade jag i ”ja”-boxen.

Jag har nog aldrig fått så mycket kärlek tillbaka, för något jag gjort. Jag skulle verkligen vilja förstöra det fina genom att publicera alla fina meddelanden jag fått, men har lyckats komma fram till att det vore att förbruka ett förtroende.

Egentligen var mejlformen bara en genväg till att nå folket så friktionsfritt som möjligt. Men naturligtvis förändrade också formen innehållet. Folk var glada över en dikt, som inte krävde något av dem, bland alla trista mejl. Att portionera ut dem över 110 dagar verkar också ha laddat dikterna med en direkthet, närvaro, puls, och samtidigt med en lugn, trivsam upprepning. Det gick åt andra hållet också – jag fick feedback på varje enskild dikt. Jag fick följa den läsande resan genom dagarna, dikterna, boken, närmare än jag någonsin gjort i mina fysiska böcker. Då har det handlat om ett, max två snack om hela boken, något år efter köpet, eller ett meddelande, om någon alls vågat skriva nåt. Nu var tröskeln lägre.

Ni berättade för mig vad just den här dikten betydde – hur den fungerade för dig. Ni beskrev även hur ni läste dikterna – när, och vilken funktion 1DiktOmDagen fyllde. Läsarantalet ökade stadigt uppåt. Ni drog in vänner och älskare i min scam, gjorde reklam för mig på alla sociala medier och i köttvärlden (äntligen – mitt team av sekreterare!!)

Och plötsligt var jag en del av något. Jag kände närhet till så många människor: vänner, bekanta, främlingar från internet, skrivarkollegor, familjemedlemmar, folk jag träffat på fester vars mejladresser jag antecknat. De senaste hundratio dagarna har hundrafemtio pers haft en direktuppkoppling rakt in i min hjärna, känns det som. Jag upplevde inte att du gick in i min bok – min värld – där jag förprogrammerat allt, vet och kontrollerar allt som ska hända mellan pärmarna. Utan snarare besökte jag din – fanns närvarande i den – våra världar blandades. Jag ägde inte de här dikterna längre. De började dansa, hoppa runt, stå på huvudet, supa sig fulla och gråta och skratta och gick med armarna om varandra ut i stora världen. Inför mina häpna ögon förvandlades de till skulpturer, akvarellmålningar, animationer, helt nya texter, musik, film. Att uppleva det har varit –

Ursäkta, var tvungen att gå och göra en kullerbytta. Att se mina ord bli materia, färg, form, ljud, ljus… Shit. Kände mig som Gud den åttonde dagen. Tack till Jenny Andersson, Ekat Mavrokostidou, Cerefie Byrge, Jonas Edström, Linden Carter, Henrik Johansson, Maria Lundby, Ivan Wahren. Ett extra till Ekat som både skapat omslaget efter mina virriga instruktioner, och dessutom tolkat tre dikter i bild. Puss. Ni har fått elledningarna att spraka.

Här kan du se/höra/läsa alla remixer:

HEJ
HALLÅ?
10/9 [utan titel]
FÅR JAG DRÖMMA OM DIG FORTFARANDE?
NÅN HOSTAR UTE I TRAPPEN
4/10 [utan titel]
JAG ÄR FULL AV SVEK OCH SVAGHET
HIMLENS LEKPLATS
NÄR
JAG KOMMER FRÅN EN HAMNSTAD

Tack Linn Myrin som satte sin åttondeklass på att tolka mina knäppa dikter. Tack 8A på Källbrinksskolan! Tack Rolf. TACK alla ni varma, vackra, vanliga, galna människor, varenda en av er, för att jag fått vara med er, genom tre årstider – genom alla 110 dagarna. Ni har varit julgransbelysningen i min vinternatt. Ni är den sjungande och dansande smutsen som skänker världen skönhet. Ni har gett mig självförtroendet och skrivarglädjen åter.

Käre läsare. Utan dig är vi skrivande människor ganska meningslösa. För mig har skrivandet alltid varit ett sätt att vara tillsammans. Åtminstone har jag försökt få det att bli det. Nu skiljs vi åt.

Var inte ledsen för det. Ta istället med dig det du tyckte om in i de nya dagar som ska komma, då jag inte längre kan vara med dig.

Eller, du känner ju det du känner, vad jag än säger. Själv ska jag försöka att inte bli så sentimental över att ett ögonblick tar slut – för de gör ju det – utan ta med mig kraften jag fått in i nya dumheter. Var rädd om dig.

Vi kommer att mötas igen.

*

Här kan du se mig framföra några av dikterna och prata om 1DiktOmDagen på festivalen Tranås At The Fringe

Här kan du se mig uppträda med ungefär samma dikter, ett par stycken nu taffligt översatta till engelska, dagen efter på samma scen

Obs inte kollat själv – ser aldrig filmade uppträdanden pga vidrigt

Vill du ha hela boken? Varsågod att ladda ner Här där jordklotet börjar som pdf här – gratis naturligtvis

Hörrudu det här med nyhetsbrev var ju faktiskt praktiskt. Skriv upp dig här om du vill ha framtidens nyheter om mitt skrivande, släpp och sånt.

Sälj sälj

13/12, POESI AV MIG, JESPER

Upp med vapnen
ungar
kalla in
skyddsänglarna
lägg mer smör på popcornen

nu rider vi mot solnedgång
och semester forever

du har läst poesi
av mig, Jesper

Sida 1 av 13

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén