Kategori: prosa

Upplopp och människor

Klistrat inlägg

Ska testa en grej och se hur många som blir arga: De som gjorde upploppen är människor. De hade ganska begripliga, mänskliga orsaker att göra som de gjorde. Orsaker som du skulle kunna förstå, om du lyssnade på dem.

Då menar jag bortom det uppenbara: tillståndet att bakom polisbeskydd bränna deras heligaste ord, mitt i den heligaste månaden ramadan, mitt i ett fattigt område som många muslimer kallar hemma. En krigshandling. Som vissa svarade på med krig. 99% gjorde det inte.

Men de som gjorde upplopp. Om det är som jag tror så började rätt många av dom bli utslängda ur klassrum i mellanstadiet, eftersom de av olika anledningar inte kunde sitta still. Eller redan i lågstadiet. Deras liv formades av misslyckande. De hittade en lättnad i grupper av äldre ungdomar, där de blev accepterade. De enda som ville ha dom. Båda kunde spegla sig i varandra. Eftersom de äldre var precis likadana när de var små. Grupper där olika typer av våld är vardag – och ett sätt att ta sig fram. Om det nu är som jag tror så är ännu mer våld, ännu mer isolering och ännu mer avstängning från samhället INTE en bra medicin. Tro mig, problemet är inte att de här grabbarna har varit med om för lite våld.

Vi blir lätt så upptagna av att skrika FEL, att det tränger ut förståelsen av VARFÖR människor faktiskt gjorde så. Jag tror på det här med att förstå hur människor fungerar, varför vi gör som vi gör – och att kunna prata ärligt om detta. Att förståelse och kommunikation är nyckeln till att kunna förändra nåt. Många långa processer lett fram till livssituationer som gör att det i vissa lägen blir extremt svårt för vissa att handla ”rätt” enligt majoritetsnormen. Men det finns bakomliggande orsaker i varje människa, som går att begripa.

Bilden tog jag på Navestad Mot Våld-festivalen 2017

Flödet gör oss så jävla enkelspåriga. Man ser nåt jobbigt och känner obehag. Man vill att det inte bara ska finnas. För man vill inte se det. Man tävlar om att skrika DET SKA BORT! Men det finns där. Människorna finns kvar. Eller vad ska vi göra liksom? Ta bort alla som gör fel / är fel? För att de råkade födas i fel hem, fel kvarter, fel tid, fel färg, fel religion? Är det en bra grund för politik? Sverige har dansat hårdare tag-dansen sen 2006. Har vi blivit tryggare? Va?! Mår vi bättre? Är det så eller?!

Förlåt en radikal åsikt. Men jag tycker faktiskt det är ditt ansvar som medmänniska att lyssna, använda den empati du fötts med och försöka förstå andra människor. Älska din nästa. Även när det är svårt. Även de som kaosar. Att varje människa har ett ansvar för varje annan människas liv och lycka – även de som inte klarar av att ta det ansvaret. Vi måste faktiskt. De är människor. Inte monster. De är oss. Inte dom. Allt detta är en del av Sverige. Vi måste utgå ifrån där vi är idag. Inte där vi skulle vilja vara. Annars kan vi ju för fan aldrig förändra nåt.

Den här texten skrevs som ett facebookinlägg med anledning av upploppen 14-17/4-22

Memento mori svenne

Vi är djupt inne i den tvåtusentjugoförsta sommaren. Gräset växer envist upp, upp. Fjärilarna fladdrar lekfullt omkring varandra, mördarsniglarna kravlar, duvorna kuttrar, elsparkcyklarna surrar vingligt med en två-tre ungar på. Solen steker, vinden smeker. Och livet är sådär ömtåligt, bitterljuvt, underbart, jobbigt. Steket avbryts ibland av ett plötsligt, hastigt monsunregn, men annars har ju vädret varit vackrare än alla våra vildaste sommardrömmar. Fast jag läste att en hel väg spolats bort utanför Örebro. Första tanken: hoppas nån jävla klimatskeptiker körde där just då. Ja jag kan vara lite elak. Och lite gilla när naturen visar vem som bestämmer. Minns ni till exempel störtregnsåskovädret 28 augusti 2019? När hela stan slocknade och var strömlös i ett halvt dygn. När blixten slog ner i självaste Gull-Olle – och en snubbe fick det på film! Det snackas för lite om denna episka händelse, jag funderar på om det kan ha tystats ner på grund av symbolvärdet? Kul grej: Fråga vem som helst, alla som var i Norrköping då minns vad de gjorde det ögonblicket allt blev svart.

I alla fall, jag kan tycka om när naturen är sådär störig, påträngande, inte låter sig väljas bort. Skräniga attackmåsar, vildsvin, parkslide, myggsvärmar, mördarsniglar, skyfall och strömavbrott. Jag kan finna viss tillfredställelse, känna lite skadeglädje. Som en påminnelse från moder jord. Att vi fortfarande är våra kroppar som är materia som hänger ihop med resten. Vi har ännu inte lyckats försvinna in i våra telefoner och artificiella världar, fast vi gör vårt bästa. En sorts universums jantelag. Ni ska fan inte tro att ni kan stå utanför kretsloppet. När en barnfamilj jagas bort från stranden av en arg knölsvan, till exempel. För där bor ju svanens familj. Förlåt men finns det inte något rätt festligt med den bilden? Hallå jag hoppas ni fattar att jag inte önskar pandemi, översvämningar, torka och skogsbrand. Ingen får dö! Som allt annat ska det ska vara lite svenne-lagom, bara en liten smisk sådär. Fast fästingarna blir bara läskigare och läskigare. Nyss höll min polare på att stryka med i TBE, skitläskigt, men klarade sig tack och lov. Så nu blir det många sprutor i överarmarna för min del. Då vänjer man sig vid den grejen. Med tanke på allt hemskt som hänt borde jag väl ens inte skriva den här krönikan. Som att be om något. Men saker får väl vara lite motsägelsefulla ibland. Eller är det, vare sig vi vill eller inte.

Annars spenderar jag så mycket som möjligt av den tvåtusentjugoförsta sommaren vid vatten. Först bada och sedan soltorka, enligt mig inget så enkelt sätt att plötsligt bara må lite bättre. Ryggen, som blir besvärligare att bära på för varje år, tackar mig för varje simtag. Och jag fyller trettiofyra snart men älskar fortfarande att simma under vatten. Så länge jag kan hålla andan finns inga bekymmer, inget annat, bara jag, fråmåt, genom ett suddigt ljus, solglitter på ytan och vattnets mjuka kyla mot kroppen…

2021-07-12

Om att få tappa bort sig och möta sig, syrsor och min kompis vägval

Nu lyser ängarna av sommarns alla blommor, sjunger Monica Z. Okej det finns två vägar, säger min kompis Linden. Vi sitter och dricker tvåottor och kollar på Kvillingeslätten. Antingen startar jag företag eller så går jag en KY till bilmekaniker, för att ha ett yrke. Hon är konstnär, den mest snabbskapande jag vet. Omkring henne blir otroliga bilder, mönster, figurer, fåglar, hundar, målningar, skisser, skulpturer, gosedjur och tyger till. De liksom rinner ur hennes rastlösa fingrar, alla färgsprakande, vemodiga, undrande, böljande. Hon går på a-kassa och är trött på kulturarbetarens otrygghet. Själv tackar jag Gud och Sveriges Författarfond för att ha försörjning ända till årsskiftet.

Just nu lever vi i ett sorts fönster, tack vare vaccin, vårdarbetare och sommaren. Ett andetag. Ska vi vakna upp ur virusmardrömmen, isoleringen? Som om vi muckat från kåken. Alla har suttit inne ett år. Eller inte frigivna, än kan det gå åt alla håll. Vi är på permission. Men jag måste våga hoppas. För jag orkar helt enkelt inget annat.

För sju dagar sen stod jag på Möllevångstorget i Malmö, på minneskonsert för den store Peps Person, frid över honom. Och stå där i ett gungande folkhav, äntligen få tappa bort sig bland andra, okända ansikten. Det var som att smälta, elektriskt, erotiskt, nästan sådär så tungan blir stor och blöt i munnen. En vithårig bluesgubbe ledde ceremonin. Han såg ut att ha levt, om jag säger så. Och vad han kunde sjunga, och han kunde spela även publiken som ett instrument. Predikade på djup gammelskånska: jag har hört att dom har en minneskonsert i himlen, och Peps spelar där, för oss som är kvar här nere i helvetet…

Starka ord. Men jag tror jag fattade vad han menar. För det är fan inte lätt att leva. Inte nånsin. Men just nu snurrar frågetecknen, studsar, hoppar, dansar. Nu när vi äntligen får träffas säger alla: jag vet inte hur man gör längre? Hur gör man? Allt vi upplevt kommer upp. På ett år, tre självmord bland folk i min närhet. Tre fucking stycken, här i Norrköping. Förstår du? Nej inte jag heller. Alla andra som lämnat oss. Alla som klassrest nedåt och inte kan ta sig upp, för det finns inte många stegar kvar i detta före detta välfärdssamhälle. Alla par som slutat ligga, eftersom de aldrig fick vara ifrån och längta. Att våra morsor och farsor blivit ett år äldre, om vi har kvar dem. Den tid som stulits. Ett kollektivt trauma. Det måste dealas med. Allt som stängts in, tryckts bort. Beslut, uppbrott. Vi måste gå ut och möta andra, möta oss själva. Se oss i spegeln och våga fråga vem har jag blivit? Vem är jag nu? Vem vill jag vara? Vad ska vi ha varandra till?

Ute i Kvillinge sjunger syrsorna om det höga gräsets hemligheter. Jag säger till min kompis konst är ju det du gör, det du är bäst på, det du älskar. Det är ju du. Bilmekaniker är väl ett bra jobb, men det finns ju kvar. Du har ju på nåt mystiskt sätt fått det att funka hittills eller hur? Varför inte fortsätta tills det tar stopp? Så vi kommer fram till att hon ska starta företag.

Jepp. Ibland är det lätt att säga smarta saker om andras liv, utifrån. Själv har jag fan ingen aning. Jag tänkte prova på det här med krönikor. Hoppas ni ska gilla dem.

2021-07-11

Ibland har du ingen aning

Hösten 2019 till våren 2020 ledde jag en skrivarcirkel på Norrköpings stadsbibliotek. Ur den växte textsamlingen ”Vi lyfter pennan”. Här är mitt förord till boken. Foto från releasefesten.

Ibland har du ingen aning om vad som ska hända, men öppnar dig för alla möjligheter, utan att fästa dig för mycket vid en speciell. Du ger dig iväg någonstans och ser vart vägen leder. Det tycker jag är en bra utgångspunkt för att mötas i skapande skrivande, och lärande i allmänhet.

Så var det när nio människor vandrade in i Wadströmska rummet i Norrköpings stadsbibliotek den 16 oktober 2019. Vad skulle hända? Ingen visste. Men vi satte igång med det vi kommit för: att skriva. Trevande. Lekfullt. Försiktigt. Jag börjar alltid med ordlekar och trams. Skriva dåliga ursäkter, nonsens-inbjudningstexter, osammanhängande viksagor. Få ner garden, ner med axlarna. Någon fnissar till. Bra. Andas ut. Pappret vecklas ut. Någon garvar rakt ut. Okej. Första skratten och leendena tillsammans. Då kan jag börja ställa frågor och lyssna på svaren. Vissa ställer jag rakt ut, vissa tyst genom att lyssna, känna in. Vem är du? Vilka är ni? Varför är du här? Vad vill ni skriva? Vad är viktigt för dig? Så.

Ett par lära känna-gånger. Rundorna går runt bordet, med sina enkla regler: en person talare, resten lyssnar tills talaren är klar. Så går turen vidare. Det är grunden, varv efter varv, tills folk vänjer sig vid att tala, tänka och lyssna tillsammans. Någon berättar något för resten – ordet är fritt eller som svar på en viss fråga. Vi skriver. Runda. Någon högläser en text den som just författats.

Du har alltid valet att stå över att läsa. Så måste det vara. Annars kommer dumheter som prestationsångest och lägger sig mellan hjärnan och pennan. Jag uppmuntrar deltagarna att dela med sig bara om de känner att de vill. Så måste det vara. Målet är aldrig att prestera ett resultat, utan alltid bara att skriva, hitta sitt flöde. Vad gillar du att skriva? Hur gillar du att skriva det? Då kommer resultatet och viljan att dela med sig nästan alltid på köpet. Det är själva knepet. Att inte försöka sönder det.

Några lära känna-gånger senare hade vi gjort en planering. Så var cirkeln igång. Varje onsdag, 17:30, samlades vi på bibblan för att sitta tillsammans, skriva och skapa text tillsammans, skratta tillsammans, ibland gråta tillsammans, ställa frågor och hitta svar tillsammans, tänka högt, läsa högt, utforska känna ordens makt och magi. Tillsammans. Vi lyfter pennan är ett mycket bra namn på den här boken, för det är bokstavligen det vi gjorde. Ett linjerat A4 block framför, bredvid ligger pennan. En skrivmetod, riktlinje, förslag, till exempel: gestalta en scen, något som utspelar sig mellan människor utan att de yttrar ett enda ord. Eller, skriv en dikt ur ett objekts perspektiv. Varsågoda och skriv! Så ser vi vad som händer.

Vilken grupp! Vitt skilda livserfarenheter, åldrar och bakgrunder, den yngsta född 1998 och den äldsta 1955.  Ingen, inte en enda, kände någon av de andra sen tidigare. Jag har svårt att se hur den här gruppen skulle lärt känna varandra på något annat sätt. För mig som pedagog, en unik möjlighet att börja från scratch, att få till ett ärligt och prestigelöst möte med skapandet i fokus.

Och vilka texter! Vi har tränat på att gestalta olika tillstånd, humör, väder, känslor. Vi har skrivit dialoger, drömmar, skrivit utifrån bilder och musik, gjort nyhetsartiklar till skönlitteratur. Djupdykt bland de svenskspråkiga poeterna. Alla fick en varsin bok att utforska och berätta, kopiera, förvanska, inspireras av, göra uppror mot, tolka. Vi skrev noveller. Vi gjorde kollektiva texter, dikt-cypher, textkollage, remixade varandras texter. Vi har lärt oss retoriska figurer som metafor, allitteration, vändning, upprepning, kontrast, underdrift. Tränat på textfeedback. Vi gick på författarsamtal där vi diskuterade skrivandets hantverk. Vi har hittat på nya ord – och vad de kan användas till. Skrivit om djur och rymdvarelser. Och hur många promenader har vi gått genom Norrköping, för att spana, lyssna, lukta och samla intryck för att sätta ord på vår stad?

För mig var den här gruppen rent guld att jobba med. Tidigare har mest arbetat med tonåringar på fritidsgårdar, så till att börja med var det exotiskt med människor som kom i tid och uppfattade vad jag sa. Detta var vuxna människor som valt detta, för att de ville något – och det märktes. Öppenheten, viljan att bjussa på sig själv, våga sig på sådant de aldrig gjort förut, blandningen av humor och allvar. Och den 6:e februari satt sju modiga cirklare på scenen i stadsbibliotekets föreläsningssal och läste upp sina egna texter inför en mycket uppskattande publik. Innan var några så nervösa att jag började ifrågasatta om det var rätt att pusha dem till detta. Euforin efteråt sopade bort tvivlen. Allt detta fick mig att våga experimentera och utvecklas. Jag är helt klart inte samma pedagog som innan.

Skrivarcirkeln levde från oktober 2019 till maj 2020. Jag överraskades av hur länge gruppen och entusiasmen höll i sig. För det finns alltid hinder. Inre och yttre motstånd. Det där med att ta tag i sig själv och göra det man verkligen vill. Varför är det så svårt? Det finns dagsform. Trötthet. Februari. Arbetsliv. Schema. Hushållsarbete. Men de återkom varje onsdagskväll. Utan att ha betalt en enda krona, utan abonnemang, bindningstid, klippkort, närvarokrav eller tjat från mig. Fritt och frivilligt. Med skaparlusten, skrivarglädjen och den gemenskap som växte fram runt bordet som enda drivkraft. Bara det! Jag tycker det säger något om människor. Något stort. Och något hoppfullt. Att ord betyder någonting. Skrivande betyder någonting. Människors berättelser och drömmar betyder någonting. Människor behöver människor, på sätt vi själva kanske inte helt förstår.

Vi genomlevde begravningar, breakups och utbrändhet. Vi överlevde en stor budgetneddragning i biblioteksverksamheten. Sen kom pandemin som en rak höger. Cirkeln hoppade vidare på ett ben, ett fåtal deltagare möttes över zoom, läste högt och skrev i google docs. Visst skapades texter, underbara texter, och skratt, och trivsamt i kameran också. Men en viktig ingrediens saknades. Därför betyder det extra mycket att göra den här antologin. Som ett minne, en kollektiv anteckning, en sammanfattning av en sammansättning människor och den kreativa energin mellan dem. Det gör mig enormt glad och stolt att här få presentera ett urval av de många vackra, galna, glada, sorgsna texterna som föddes under ett antal helt vanliga magiska onsdagskvällar på jorden.

Jesper Lundby
Poet, skrivpedagog och ledare för Litteraturscen Norrköpings skrivarcirkel

Man sitter på ett möte

Den här texten publicerades först i tidningen Brand nr 3/2020, därefter i KLASS nr 1/2021 . Något jag gillade med den var att den gick hem hos folk från rätt olika camps.

Man sitter på ett möte. Man pratar sig fram till att tro att man hittat ett nytt sätt att göra saker, utan att egentligen definiera hur. Man kommer överens om att samarbeta bättre och ta med sig ”det här nya tänket” i allt man gör. Alla fortsätter göra exakt som de alltid har gjort. Man sitter på ett möte. Man kommer fram till att man behöver ett nytt möte. Man sitter på ett möte. Man säger att vi måste bli bättre på att synas i sociala medier, allt vi gör ska synas, att alla ska lägga upp content. Alla nickar. En person följer påbudet. Man sitter på ett möte. Man sneglar längtande mot dagordningen. Räcker upp handen och säger vilken punkt är vi på? Fast man vet att vi inte är på någon längre. Man sitter på ett möte. Man beklagar sig över att de här nya uppkomlingarna, som gör nåt liknande, varför tog de inte kontakt med oss först? Vi vet ju hur man gör. Man sitter på ett möte. En person säger: Någon som är sugen? Ingen svarar. Man sitter på ett möte. Man har blivit lika entusiastisk som en mumie. Man sitter på ett möte. Man har bråttom, man rushar igenom punkterna, så man hinner egentligen aldrig prata färdigt, så punkterna kommer tillbaka på nästa möte. Och nästa. Man sitter på ett möte. Man har inte fått nåt kaffe. Det gör ont. Man sitter på ett möte. Man har blivit exakt som de gamla mumierna man mötte när man började sitta på möten. Nu förstår man varför. Man undrar om man dödar de nya mötesdeltagarnas kreativitet på samma sätt som de gamla dödade din. Man ska nog inte tänka så mycket på det. Man sitter på ett möte. Man har glömt anledningen till varför man en gång började sitta på möten. Man sitter på ett möte. Man pratar om att nå nya målgrupper. Man beklagar sig över återväxten. Man undrar varför unga inte kommer, inte vill, inte går med, inte engagerar sig, inte blablabla… Man låtsas som att en kommunikationsteknisk revolution större än tryckpressen + ångkraften + telefonen + glödlampan + sms + msn + atomkraft tillsammans inte just sprängt hela samhället och ändrat på alla beteendemönster. Man önskar att allt bara kunde vara som vanligt igen. Som det ska vara egentligen. Man vet att den här institutionen är evig och alltid kommer att behövas. Man sitter på ett möte. Man pratar om att skaffa Snapchat. Man pratar om Discord. Man pratar om Twitch. Man ser femtioplussarna snegla mot dörren. Okej, det där var en projicering. Man sneglar mot dörren.  Man sitter på ett möte. Man fattar inte gränsen mellan frivilligt  och måste längre, arbete och fritid. Vad är ett självvalt måste för att genomföra något man själv vill och vad är ett tvingande måste för att tjäna pengar? Det är ungefär samma möten. Man förstår inte sin egen motivation längre. Om man känner efter så vill man ju nästan ingenting. Man sitter på ett möte. Någon frågar: Vem kan ta på sig att… Om man bara satt tyst och stilla skulle man inte behöva göra något. Utom att sitta på möten.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén