Månad: april 2021

Ibland har du ingen aning

Hösten 2019 till våren 2020 ledde jag en skrivarcirkel på Norrköpings stadsbibliotek. Ur den växte textsamlingen ”Vi lyfter pennan”. Här är mitt förord till boken. Foto från releasefesten.

Ibland har du ingen aning om vad som ska hända, men öppnar dig för alla möjligheter, utan att fästa dig för mycket vid en speciell. Du ger dig iväg någonstans och ser vart vägen leder. Det tycker jag är en bra utgångspunkt för att mötas i skapande skrivande, och lärande i allmänhet.

Så var det när nio människor vandrade in i Wadströmska rummet i Norrköpings stadsbibliotek den 16 oktober 2019. Vad skulle hända? Ingen visste. Men vi satte igång med det vi kommit för: att skriva. Trevande. Lekfullt. Försiktigt. Jag börjar alltid med ordlekar och trams. Skriva dåliga ursäkter, nonsens-inbjudningstexter, osammanhängande viksagor. Få ner garden, ner med axlarna. Någon fnissar till. Bra. Andas ut. Pappret vecklas ut. Någon garvar rakt ut. Okej. Första skratten och leendena tillsammans. Då kan jag börja ställa frågor och lyssna på svaren. Vissa ställer jag rakt ut, vissa tyst genom att lyssna, känna in. Vem är du? Vilka är ni? Varför är du här? Vad vill ni skriva? Vad är viktigt för dig? Så.

Ett par lära känna-gånger. Rundorna går runt bordet, med sina enkla regler: en person talare, resten lyssnar tills talaren är klar. Så går turen vidare. Det är grunden, varv efter varv, tills folk vänjer sig vid att tala, tänka och lyssna tillsammans. Någon berättar något för resten – ordet är fritt eller som svar på en viss fråga. Vi skriver. Runda. Någon högläser en text den som just författats.

Du har alltid valet att stå över att läsa. Så måste det vara. Annars kommer dumheter som prestationsångest och lägger sig mellan hjärnan och pennan. Jag uppmuntrar deltagarna att dela med sig bara om de känner att de vill. Så måste det vara. Målet är aldrig att prestera ett resultat, utan alltid bara att skriva, hitta sitt flöde. Vad gillar du att skriva? Hur gillar du att skriva det? Då kommer resultatet och viljan att dela med sig nästan alltid på köpet. Det är själva knepet. Att inte försöka sönder det.

Några lära känna-gånger senare hade vi gjort en planering. Så var cirkeln igång. Varje onsdag, 17:30, samlades vi på bibblan för att sitta tillsammans, skriva och skapa text tillsammans, skratta tillsammans, ibland gråta tillsammans, ställa frågor och hitta svar tillsammans, tänka högt, läsa högt, utforska känna ordens makt och magi. Tillsammans. Vi lyfter pennan är ett mycket bra namn på den här boken, för det är bokstavligen det vi gjorde. Ett linjerat A4 block framför, bredvid ligger pennan. En skrivmetod, riktlinje, förslag, till exempel: gestalta en scen, något som utspelar sig mellan människor utan att de yttrar ett enda ord. Eller, skriv en dikt ur ett objekts perspektiv. Varsågoda och skriv! Så ser vi vad som händer.

Vilken grupp! Vitt skilda livserfarenheter, åldrar och bakgrunder, den yngsta född 1998 och den äldsta 1955.  Ingen, inte en enda, kände någon av de andra sen tidigare. Jag har svårt att se hur den här gruppen skulle lärt känna varandra på något annat sätt. För mig som pedagog, en unik möjlighet att börja från scratch, att få till ett ärligt och prestigelöst möte med skapandet i fokus.

Och vilka texter! Vi har tränat på att gestalta olika tillstånd, humör, väder, känslor. Vi har skrivit dialoger, drömmar, skrivit utifrån bilder och musik, gjort nyhetsartiklar till skönlitteratur. Djupdykt bland de svenskspråkiga poeterna. Alla fick en varsin bok att utforska och berätta, kopiera, förvanska, inspireras av, göra uppror mot, tolka. Vi skrev noveller. Vi gjorde kollektiva texter, dikt-cypher, textkollage, remixade varandras texter. Vi har lärt oss retoriska figurer som metafor, allitteration, vändning, upprepning, kontrast, underdrift. Tränat på textfeedback. Vi gick på författarsamtal där vi diskuterade skrivandets hantverk. Vi har hittat på nya ord – och vad de kan användas till. Skrivit om djur och rymdvarelser. Och hur många promenader har vi gått genom Norrköping, för att spana, lyssna, lukta och samla intryck för att sätta ord på vår stad?

För mig var den här gruppen rent guld att jobba med. Tidigare har mest arbetat med tonåringar på fritidsgårdar, så till att börja med var det exotiskt med människor som kom i tid och uppfattade vad jag sa. Detta var vuxna människor som valt detta, för att de ville något – och det märktes. Öppenheten, viljan att bjussa på sig själv, våga sig på sådant de aldrig gjort förut, blandningen av humor och allvar. Och den 6:e februari satt sju modiga cirklare på scenen i stadsbibliotekets föreläsningssal och läste upp sina egna texter inför en mycket uppskattande publik. Innan var några så nervösa att jag började ifrågasatta om det var rätt att pusha dem till detta. Euforin efteråt sopade bort tvivlen. Allt detta fick mig att våga experimentera och utvecklas. Jag är helt klart inte samma pedagog som innan.

Skrivarcirkeln levde från oktober 2019 till maj 2020. Jag överraskades av hur länge gruppen och entusiasmen höll i sig. För det finns alltid hinder. Inre och yttre motstånd. Det där med att ta tag i sig själv och göra det man verkligen vill. Varför är det så svårt? Det finns dagsform. Trötthet. Februari. Arbetsliv. Schema. Hushållsarbete. Men de återkom varje onsdagskväll. Utan att ha betalt en enda krona, utan abonnemang, bindningstid, klippkort, närvarokrav eller tjat från mig. Fritt och frivilligt. Med skaparlusten, skrivarglädjen och den gemenskap som växte fram runt bordet som enda drivkraft. Bara det! Jag tycker det säger något om människor. Något stort. Och något hoppfullt. Att ord betyder någonting. Skrivande betyder någonting. Människors berättelser och drömmar betyder någonting. Människor behöver människor, på sätt vi själva kanske inte helt förstår.

Vi genomlevde begravningar, breakups och utbrändhet. Vi överlevde en stor budgetneddragning i biblioteksverksamheten. Sen kom pandemin som en rak höger. Cirkeln hoppade vidare på ett ben, ett fåtal deltagare möttes över zoom, läste högt och skrev i google docs. Visst skapades texter, underbara texter, och skratt, och trivsamt i kameran också. Men en viktig ingrediens saknades. Därför betyder det extra mycket att göra den här antologin. Som ett minne, en kollektiv anteckning, en sammanfattning av en sammansättning människor och den kreativa energin mellan dem. Det gör mig enormt glad och stolt att här få presentera ett urval av de många vackra, galna, glada, sorgsna texterna som föddes under ett antal helt vanliga magiska onsdagskvällar på jorden.

Jesper Lundby
Poet, skrivpedagog och ledare för Litteraturscen Norrköpings skrivarcirkel

Definition

Ungdomar och skapande skrivande är två grejer jag jobbar med. ”Vad är det?” frågar många när jag berättar att jag ska ha en workshop i poesi. Och jag kände att jag behövde ha ett bra svar. Så jag skrev ett – och brukar inleda mina kurser med det. Den här dikten har aldrig publicerats förut, men är den jag läst inför publik absolut flest gånger på fritidsgårdar, bibliotek, i klassrum, inomhus, utomhus, alla möjliga scener.




Lugn.

Jag kan det här
med poesi
jag förstår det här med poesi,
ett sätt att lägga ord
efter varandra
för att skapa
känsla
rytm
effekt
ett sätt att
kommunicera direkt
från mitt hjärta
till ditt hjärta

utan omvägar
utan trassel och
förklaringar utan
rakt upp och ner
bara säga som det är

och det finns poesi överallt
det finns i samtal
du hör på spårvagn
i Bibeln, Koranen och på instagram,
i texten till alla dina mest älskade låtar,
det finns klottrat
på väggar, toaletter, på bänkar
det ropas på gator,
det viskas i sängar.

Det finns poesi överallt
det är den enklaste konsten av alla
för den är egentligen
något du redan kan,

det minsta lilla
som gör oss till människor,

språket,

orden,

deras många meningar

den talande tystanden

det vi läser

mellan raderna

och den
lär oss att se, och den lär
oss att lyssna
för vi människor
är speglar
behöver se varandra
genom någon annan

och jag kan inte läsa tankar
kan inte veta
vad du känner
om du inte säger
vad du tänker

så vadå silver?
Om tiga
är guld
är tala diamant.

Poesi är den enklaste konsten av alla
av den här enkla anledningen:

du behöver inga pengar
ingen studio
inget ljudkort
inga dyra datorprogram
inget dansgolv
eller sporthall

nej det enda du behöver
är ditt huvud
och en penna
och du kan göra poesi
precis överallt
för det här är grejer
du kan ta med dig överallt
det är helt gratis
och helt sant

och om du gör det
vill jag höra
för vi människor är speglar
behöver se varandra
känna säga berätta
speglas i varandra

och jag vet det
för jag kan det här med poesi –
ett sätt att lägga ord efter varandra
för att skapa känsla –
att med ord bygga en bro
direkt mellan våra hjärtan –
fan om du vill
vi kan kalla det
ett vackert sätt
att snacka

det är inte svårare än så
det finns inget att förstå
det är bara
att börja,
för om tiga
är guld,
är att tala diamant.

Rymdmannen

Min vän Sebastian Salas gjorde en kortfilm med poesi & röst av mig.

Man sitter på ett möte

Den här texten publicerades först i tidningen Brand nr 3/2020, därefter i KLASS nr 1/2021 . Något jag gillade med den var att den gick hem hos folk från rätt olika camps.

Man sitter på ett möte. Man pratar sig fram till att tro att man hittat ett nytt sätt att göra saker, utan att egentligen definiera hur. Man kommer överens om att samarbeta bättre och ta med sig ”det här nya tänket” i allt man gör. Alla fortsätter göra exakt som de alltid har gjort. Man sitter på ett möte. Man kommer fram till att man behöver ett nytt möte. Man sitter på ett möte. Man säger att vi måste bli bättre på att synas i sociala medier, allt vi gör ska synas, att alla ska lägga upp content. Alla nickar. En person följer påbudet. Man sitter på ett möte. Man sneglar längtande mot dagordningen. Räcker upp handen och säger vilken punkt är vi på? Fast man vet att vi inte är på någon längre. Man sitter på ett möte. Man beklagar sig över att de här nya uppkomlingarna, som gör nåt liknande, varför tog de inte kontakt med oss först? Vi vet ju hur man gör. Man sitter på ett möte. En person säger: Någon som är sugen? Ingen svarar. Man sitter på ett möte. Man har blivit lika entusiastisk som en mumie. Man sitter på ett möte. Man har bråttom, man rushar igenom punkterna, så man hinner egentligen aldrig prata färdigt, så punkterna kommer tillbaka på nästa möte. Och nästa. Man sitter på ett möte. Man har inte fått nåt kaffe. Det gör ont. Man sitter på ett möte. Man har blivit exakt som de gamla mumierna man mötte när man började sitta på möten. Nu förstår man varför. Man undrar om man dödar de nya mötesdeltagarnas kreativitet på samma sätt som de gamla dödade din. Man ska nog inte tänka så mycket på det. Man sitter på ett möte. Man har glömt anledningen till varför man en gång började sitta på möten. Man sitter på ett möte. Man pratar om att nå nya målgrupper. Man beklagar sig över återväxten. Man undrar varför unga inte kommer, inte vill, inte går med, inte engagerar sig, inte blablabla… Man låtsas som att en kommunikationsteknisk revolution större än tryckpressen + ångkraften + telefonen + glödlampan + sms + msn + atomkraft tillsammans inte just sprängt hela samhället och ändrat på alla beteendemönster. Man önskar att allt bara kunde vara som vanligt igen. Som det ska vara egentligen. Man vet att den här institutionen är evig och alltid kommer att behövas. Man sitter på ett möte. Man pratar om att skaffa Snapchat. Man pratar om Discord. Man pratar om Twitch. Man ser femtioplussarna snegla mot dörren. Okej, det där var en projicering. Man sneglar mot dörren.  Man sitter på ett möte. Man fattar inte gränsen mellan frivilligt  och måste längre, arbete och fritid. Vad är ett självvalt måste för att genomföra något man själv vill och vad är ett tvingande måste för att tjäna pengar? Det är ungefär samma möten. Man förstår inte sin egen motivation längre. Om man känner efter så vill man ju nästan ingenting. Man sitter på ett möte. Någon frågar: Vem kan ta på sig att… Om man bara satt tyst och stilla skulle man inte behöva göra något. Utom att sitta på möten.

Femtonde

Okej så jag gjorde en hemsida för att ha någonstans att släppa ut alla texter som envist tränger ut genom huvud, fingrar och tangentbord. Jag skrev den här dikten i april 2017 så den passar fint nu. En bra början. Den kom aldrig med i någon bok, men jag har läst den från många scener och tycker mycket om den.

Solen smyger in i min lägenhet
den luktar gott
den luktar vår
jag bäddar min säng
kliver i mina jeans
men lämnar vinterjackan hängande
lämnar smärtan bakom mig
jag lämnar mitt hem
och driver sakta
genom gatorna

och jag ser dig på väg ut ur din port 

hej hur mår du

jag mår bra

shit det är vår nu

ah vilken dag

du ler ditt allra vackraste leende
men har bråttom till träningen
och säger vi ses senare

men jag har inte bråttom
någonstans
luften är lätt
och det känns
som livet andas genom mig
någonstans i universum
ställer en dikt in rätt frekvens
den hittar mig och vill bli skriven
det är en dikt
om hur
kvarteret
sjunger av liv

en dikt
om det speciella ljud
som görs av barn
som skriker till varandra
när de springer över gården
den femtonde april
byggnaderna kan inte
hålla dom inne längre
och fåglarna skriker
de sjunger
de kvittrar
de vill verkligen
varandra någonting
typ knulla
och mammorna ropar också
och kanske de vill också?
minst fyra språk som
flyger genom luften
arabiska och svenska
spanska och somaliska
fågelkvitter barnskrik
och så ljudet från gungorna
som snart drar ett helt
varv runt ställningen

allt blandas
blir tillsammans
en sjungande skrattande
susande ljudmatta
som är ljudet av våren
nu kommer en tioåring cyklande över gården
solen blixtrar
i en blänkande röd plasthjälm
på svarta lockar
rosa täckjacka
trampar som en tokig
bromsar in precis framför mig
och avfyrar ett leende
rakt in i mitt hjärta

jag ler tillbaka och frågar vart hon ska

nej jag bara cyklar lite, bara för att det är kul

sedan ska hon till en kompis och leka

okej ha det så bra, säger jag, vi ses på måndag

och menar på fritidsgården
som är min arbetsplats
går vidare
och tänker att
orden är vår karta
för att hitta fram till varandra
så jag låter orden leka
som barnen
jag har en
historia att berätta
jag är kanske inte bäst
men jag vet att jag kan detta
att jag föddes för att skriva
den här dikten
om ljudet av våren
om solens lukt
om en tioårings leende
för att berätta mitt kvarters historia
den femtonde april
och för att säga:

att ingen av oss
är egentligen från jorden
ingen här
kommer från Sverige
vi är äldre än så
vi är något mycket bättre
vi är kol syre väte
kalcium och fosfor
miljoner molekyler
som tillsammans bildar våra kroppar
de kroppar som bär våra röster och
skratt och våra sorger
våra sånger och minnen
våra rörelser i tiden

och dessa molekyler
kommer att skingras
struktureras och
bindas på helt nya sätt
för de tillhör universum
det här är bara tillfälligt
vi ska ut i rymden igen

men just nu
är det här
vad vi har
det här som vi delar
den här tiden är vår

frågan är: vad ska vi göra med den?

för vi ska inte stanna länge
vi är fan bara på besök
jag vet det är svårt
att leva
men fan
gör ett försök

april april
imorgon kommer
kanske snö
varför inte börja leva?
vi ska ju ändå dö

jag vet att
du var trasig då
och att det varit länge
men jag vill veta
vad skulle du göra nu
och hur skulle du leva
om den stämpeln
inte stämmer längre

jag har drömt rätt så länge
om något värt att
kalla ordet ”samhälle”
något annat
något bättre
än det här
känslokalla stället

och jag tänker
att det kanske kan börja
just nu
just här
mellan dig och mig

att du behöver mig
och jag behöver dig
att faller du
så faller jag
men pallar du
så pallar jag
och då kan jag va stark
när du är svag
och bära dig
den tid det tar tills
du kan gå själv
om du lovar att
göra samma sak
för mig eller
för någon annan

och vi kan växa
bli så mycket större
än våra förväntningar

hemma är inte en plats
det är en känsla av sammanhang

just nu
bestämmer en tioårings leende
mitt värde position och plats
på jorden och i tiden
rymden
Norrköping
här och nu
mitt kvarter
den femtonde

och våra andetag
ekar i universum

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén