Från och med den här veckan börjar jag som poet på tidningen Arbetaren.
Varje onsdag kommer tidningen att publicera en nyskriven dikt, på rimmad vers, skriven med utgångspunkt i aktuella händelser i världen och mig själv.
Arbetaren är en liten men stridbar och professionell nyhetstidning som med gräsrotsfackligt fokus granskar makten i Sverige – en viktig röst för arbetarklassen, och alla rörelser för social rättvisa.
Det är också Elise “Ottar” Jensens tidning, Moa Martinsons, Harry Martinssons, Stig Dagermans, Eyvind Johnssons, Vilhelm Mobergs, Hasse Alfredsons och Tage Danielssons tidning, så det är inga små skor att hoppa i.
Jag är mycket stolt över detta hedersuppdrag.
Första dikten lägger jag här nedanför. Den ligger även upplåst på tidningens hemsida. För att läsa resten av verserna behöver man teckna en prenumeration för 69 kr i månaden.
Kris i befolkningsfrågan
Skicka en som jobbar på äldreboende till Afghanistan och dom rättroende.
Skicka en sjuksyrra, som betalar skatt, från kirurgen till Somalia över en natt.
Skicka en personlig assistent till arbetslöshet i Tasjkent.
Skicka en distrikta, innan hon flyr igen, till etnisk förföljelse i Syrien.
Vi skulle en Örebro-undersköterska utvisa, men Rickard hann före oss till Risbergska.
Skicka en sjukhuskock som kom hit som barn från Gävle till mullorna som styr Iran.
Skicka polisen till Falu lasarett för att gripa en som röntgar skelett.
Ja arrestera hela jävla hemtjänsten och sparka dom ända till gränsen.
Pengarna vi ålagt vårdsektorn att bespara ger vi Bert Karlsson och Ahmed al-Sharaa.
Under hela den tid som mitt barn låg i sin mammas mage, hela min dotters liv och hela den tid jag varit pappa, har folkmordet på Palestinas befolkning pågått, livestreamat framför våra ögon, på våra skärmar. Det får det att brinna i huvudet på mig. Det får mig att vilja krypa ur mitt eget skinn. Det får inte vara så. Det bara fortsätter. Jag vet något om kärlek. Jag vet vad jag har att förlora. Och jag ser barnen, alla de som redan är dödats, de som är döende, och de som är fångar i underjorden. Jag klarar inte att skriva en siffra, då vartenda litet liv är precis lika dyrbart och heligt som min lilla skatt. Ett fotografi hemsöker mig särskilt, bilden på läkaren som står och gråter framför de liggande, vitsepta kropparna av alla hennes nio barn. Och jag ser mannen som snyftade ”men vem ska nu kalla mig pappa?” Det skär i kroppen. Det får inte vara såhär. Det måste ta slut. Trots att miljonhövdade människomassor (ni är ljuset och hoppet – mina hjältar) outtröttligt kastar sig mot den här världens murar i varje tänkbar aktion för att rädda dessa dyrbara liv fortsätter bomberna och hungern och törsten att mörda, eftersom den mordiska apartheidstaten backas upp av USA och till viss del Europa inklusive vår fjuttiga skitregering. Splittringen mellan de få som äger och bestämmer över världen och alla vi andra som bebor den har aldrig varit så smärtsamt synlig. Om det någonsin funnits ett tydligt bevis på behovet av demokratisk folkmakt, en verklig demokrati, fördjupad och direkt, ett reellt folkstyre – istället för de av olika omänskliga industriella komplex köpta skyltdockor som nu styr världen – så är det nu. Vi måste byta ut den här skiten. Vi kan bättre.
Kamraterna vann till slut mot svenska vapenföretaget Aimpoint, som i förra veckan meddelade de att de – till slut – slutar exportera lasersikten till Israel. Detta efter två år av hård kamp, press, påtryckningar, organisering, aktivism. En liten seger, en droppe i havet. Men ändå. Seger. Ska man fira eller gråta? Båda kanske. Men mest av allt kämpa – och stötta, berömma och uppmuntra ihjäl de som gör det. Det går inte, det är omöjligt, det går inte… ända tills det går.
Jag skrev den här dikten för över ett år sen. Alla siffror är fruktansvärt, åt helvete fel nu. Den finns med i boken ”En viktlös skärva tid i Gaza” av 60 poeter, som vi gav ut på Aska Förlag förra året. Jag är så jävla trött på den här dikten. Boken finns att köpa här. Varje krona av priset går till sjukvård i Palestina.
Landet Sverige snövita sovande åkrar flyger utanför min tågruta
det är vinter och dödens vansinne i Gaza nyheter från världen: krossade kroppar målade i vitt damm – vrakdelar på ytan av instagram sköljs upp på stränderna av ett Europa som dödar dom utan att röra dom
och jag skriver till en vän att jag tänker på henne och hennes lillebror vill att hon ska veta att inte alla svennar fastän alla svennar
och sen tänker jag på hur mycket mycket dom måste tänka på så många många som måste tänka så mycket mycket på så många många som när som helst plötsligt inte finns längre
och sen kan jag inte tänka längre
det finns ett ord på arabiska jag älskar, khalas jag vill kasta mitt blöta hjärta som en blodig granat på Rosenbads portar spränga dem öppna
jag ylar på instagram SLUTA DÖDA BARN och mitt content får tre hjärtan
fyfan vad jag hatar att titta men fyfan fyfan vad jag hatar att inte titta för jag kan inte vända bort blicken för då slutar jag att vara människa
och då slutar dom att finnas
jag får inte välja bort att se ett folk förintas av ett land som ville skydda ett folk från att förintas jag skriver nåt sånt på facebook – en vän jag tycker om tar omedelbart avstånd från mig medan jag ser städer och människor raderas jag ser Uffe applådera sina tysta applåder jag ser Sverige applådera importera, exportera drönare, sensorer, rödpunktsikten och system för militärdigitalisering för en summa av ett komma sju miljard av
mina skattepengar får Gaza att explodera
vart fan ska vi? det går för snabbt, jag är rädd
trycket faller
dagen lider
lampor glöder
jag hör lastbilarna dundra på 84an genom Hälsingland gravida satelliter vars omloppsbanor skär friktionslöst genom nationsgränser på väg från terminal till terminal för att föda varor med rättigheter folk aldrig haft
stålfåglar flyger och molnen och jorden byter plats tetrisstäder faller och jag bär hela världen i min hand
tills batteriet dör och ljuset slocknar
och jag tänker på 17-åringen Israel Defence Forces på juldagen, Jesu Kristi födelsedag sköt i nacken nära Betlehem
och på att prästen i Kirsebergskyrkan inte sa något på midnattsmässan om stjärnan som släcktes
natt över Sion
jag tänker på de 28,886 dödade stjärnor som slocknat dessa 122 dagar av eld
på att varje siffra hade ögonfransar, fingeravtryck, läppar bröstvårtor och könsorgan och snor och humor, ångest, kinder, örsnibbar och en röst och en navel som en gång var navelsträngen till en mamma
på att varje siffra vuxit nio månader inuti och kommit ut på samma sätt
och på att Gud kommer till kristendomen som en bäbis det minsta, känsligaste allra ömtåligaste och mest försvarslösa som finns: en bäbis gråtande, darrande, kommer omedelbart ansvarsutkrävande villkorslös ömhet omvårdnad ologisk mystisk farlig stor liten kärlek en liten bäbis, som genom att finnas omedelbart ger oss ett ansvar: att beskydda barnen är att beskydda de oändliga inre haven av kärlek vi bär inuti oss är att beskydda det i oss gudomliga är att beskydda »oss« och hela vår fucking existens
så jag kör till Gävle och går i till demonstrationen för banderollerna är sköldar och våra ögon in i historien
för där vi kan tillsammans möta historiens blick: vad gjorde du egentligen under förintelsen?
kom igen, svenne nu har du chansen två fel blir inte rätt
hellre ett steg fram med hjärtat mot Jimmies bajonett än att ruttna i skräcken i skuggan av stater så nakna de har bara kalla våldet kvar
så vi samlas och skriker vi sjunger och skriver vi sörjer och vi sjunger och vi stör och vi stänger av eran jävla schlagerfestival
FÖR NI SKA INTE HA NÅGRA FUCKING APPLÅDER
vi tältar vi sänder vi tänder vi bränner upp våra karriärer och kroppar vi dansar och klottrar vi målar och vrålar ylar sönder våra röster: vi anklagar!
och vi anklagas och vi smutskastas av media och vi avskedas och misshandlas av tusen snutar och vi arresteras och kränks och misstänks och vi åtalas men tystnar inte, vi talar
och projicerar vårt hjärta på Rosenbad
och hela den här planetens tomma natthimmel för att tända en stjärna över Palestina
khalas
kom igen, svenne du kan inte göra allt men du kan ställa dig
på rätt sida av linjen mellan de som sa något om folkmordet medan det pågick
Nyverklighetsmanifestetav Anders Almingefeldt (2024) är utgiven på Känslorharoftakortabenochspringerfortsomfan-förlaget i samarbete med Trombone förlag, och går att få tag på via de sistnämndas webbsida. Följande recension publicerades tillsammans med bilderna i tidskriften KLASS nummer 3/2024.
Nyverklighetsmanifestet av Anders Almingefeldt består av åttiofem A5-blad ihopsatta med fem häftklamrar. Inuti läser jag både korta diktfragment och något längre fristående stycken, utan de titlar som vanligen markerar var en dikt slutar och en annan börjar. Centralt i boken är fotografier, varav många är porträtt på människor som bär skyltar med strofer runt halsen, vardagsklädda. De framstår som oförställda. Står stilla. Flera bär vårdkläder och verkar stå i en vårdcentral. Någon småler, resten ser allvarligt rakt in i kameran, ett allvar i skarp kontrast mot de lekfulla budskapen. Andra bilder är stadsmotiv Almingefeldt fotat på väg till och från jobbet. Här finns även själva manifestet, en lista på trettiotvå punkter som definierar begreppet/rörelsen nyverkligheten. Återkommer gör också korta tillbakablickar på konstinstallationer författaren varit del av med namn som: ”vi försvarar konsten genom att anfalla den” eller ”skitsamma om jag mår bra, det viktigaste är att må pyttelite bättre än dig din jävla idiot-installationen”. Samt omdömen som:
det var en lyckad installation / det var en halvbra installation / det var inte alls en lyckad installation, där man nog får säga att den sista formuleringen är mest sann. bara 4 personer dök upp.
Alla dessa uttryck trängs i ett asymmetriskt myller över sidorna. Som om det inte vore nog har Almingefeldt dessutom på många ställen strukit över ord och handskrivit nya intill, eller klottrat stora bokstäver och figurer över text/bild. Helheten blir ett klipp-och-klistra-kollage-poesipussel där text, bild och klotter sjunger i dissonant kör med (eller mot) varandra. Men vad sjunger de om? Fram genom sången träder städerna Alingsås, Borås och Trollhättan, glimtar av vardagsliv: stökiga kök och stökiga hjärnor, vänskaper, slagsmål med självbilder. Humor och allvar blandas och kryddas med snärtiga punchlines, absurda instruktioner. ”Nyverkligheten” läser jag som ett sätt att skapa liv i ett sterilt samhälle, ett motstånd mot en avförtrollad, enkelriktad tillvaro. Diktjaget framstår än som medkännande tröstare, än som vis dåre med Tourettes, än som avantgardistisk konstnär med stark hybris, alltid vilt svingande orden, mot omvärlden och sig själv:
eller som plakatet löd som jag hade runt halsen i samband med en demonstration, jag höll mot alla andra demonstrationer i Falköping 2016: ”MAN MÅSTE HATA SIG SJÄLV FÖRST INNAN MAN KAN HATA ALLA ANDRA”
Anders Almingefeldtär poet, skribent och psykolog bosatt i Alingsås. Nyverklighetsmanifestet är hans sjätte bok. Det här är inte lågmäld, duktig poesi, nej det här är poesi så som jag gillar den: spretig, lekfull och burdus, på samma gång ett slag i magen, smekning över kinden och förlösande andningspaus från allt annat. Nyverklighetsmanifestet vågar och vill. Genom dess skruvade lins ser jag tillvarons absoluta absurdhet och det alldeles oerhörda i att arrangera mer eller mindre lyckade konsthappenings i svenska småstäder. Den är dessutom rolig som fan, något man inte ofta kan anklaga svensk poesi för. Ska jag hitta något att gnälla på är det att den på grund av formatet lätt blir skrynklig i en väska.
Idag är sista dagen som det är öppet på Borgsmo Fritidsgård.
En plats som i 45 år varit ett andra hem, en trygg punkt och en vändpunkt för generation efter generation av Klockaretorpets unga. En vacker plats jag i min Edda försökte skildra med dikten Arbetsplatspoesi, som betytt så mycket för så många, inklusive mig själv. Det var här jag fick min första fasta anställning, den första arbetsplatsen där jag verkligen trivdes, där jag själv fick uppleva hur det var att betyda något för någon, där arbete var något som gav mig både mening och mat på bordet. Här kunde jag använda allt jag kunde, hade och var, för att tillsammans med kollegorna skapa fina relationer, glädje, social hälsa.
Jag minns alla kvällar med lägereldar, minns alla svåra föräldrasamtal, hur jag lärde mig teckenspråk, minns Lisebergsresan, samtalen med killgruppen, lägernatten på Oxmyren, hur vi startade en ungdomsförening, alla kvällar vi jobbade som fan för att det inte skulle smälla, och lyckades, fåtalet kvällar det trots allt smällde, och hur man tillsammans med kollegorna tog hand om det efteråt jag minns, sömnlösa övernattningar på fritidsgården, alla samtal med barnen i cafét, alla backgammonmatcher, skärgårdsutflykten jag var så stolt över att lyckas ordna: fyrtio ungar på en båt ut till Kopparholmarna, alla tonåringarna som sjungit sånger, rappat, dansat och läst dikter på våra scener, och allt det ogripbara, svåra, frustrerande långsamma arbetet med att försöka baxa en människa mot en bättre plats i livet, alla blåsiga kvällar på trygghetsvandring ute i Klockaretorpet, alla mellanstadiediscon, all fotboll, one touch och garv i lilla sporthallen.
Idag upphör allt detta. Från och med idag finns inte Borgsmo Fritidsgård mera. Jag ser ansiktena på de barn jag sett växa upp, som jag bär i mig, tänker på, oroar mig för. Jag sparar ansiktena, alla minnen, som ädelstenar.
Den avsky jag känner mot de som bestämmer – från alla partier, tjänstemän också – som får det att framstå som naturlag att de varje år ”måste” spara VÅRA skattepengar på det enda som betyder något: människor, samtidigt som de öser obegränsat av samma skattepengar, VÅRA skattepengar, över upphandlingsvampyrer, konsulter, riskkapitalbolag, över sig själva, utan krav på motprestation, den avskyn är gränslös. Jag kommer aldrig att förlåta dem. Det stör mig djupt att svenska samhället i stort inte gör mer offensivt motstånd mot den lögnen.
För 800 år sedan sammanställde okända författare den Poetiska Eddan, det nordiska språkområdets äldsta diktsamling. Före nedtecknandet hade dikterna överförts muntligt från generation till generation. Dessa berättar om jordens skapelse och undergång, om gudar och monster, om brott och straff och den fornnordiska kulturens syn på människan, livet och döden.
Kort därefter skrev mannen med litteraturhistoriens skönaste namn den Prosaiska Eddan, där han katalogiserade samma kosmos i en bok mer känd som Snorres Edda.
800 år senare kommer ÄNTLIGEN uppföljaren!
2024 återuppstår asagudarna på Norrköpings gator, himlar, spårvagnar, arbetsplatser, stormarknader, häkten och barer.
Edda 3.0 är Jesper Lundbys fjärde diktsamling, ges ut på Smockadoll förlag, och kan köpas här.
Om boken
Hur lever människan efter Ragnarök?
De döda sover under gräset, de sörjer oss inte. Urtid och nutid smälter samman när Jesper Lundby gör en uppdatering av den Poetiska Eddans myter till idag. Skuggor rör sig genom Norrköping: de är asagudar, överlevare, hemlösa hjältar som försöker skrapa ihop lite pengar och likes på den långa vandringen genom dagarna och nätterna.
Edda 3.0 är en blues för det som gått förlorat, och ett andetag i väntan på det nya som ska komma.
Solen knäcker sitt ägg över Hälsinglands rullande sommarklädda kullar
Pappa ser du inte att färgen blå är atmosfärens sätt att säga förlåt att himlen spelar munspel nere vid tågspåren att den som leker lever längre
När soppan blir för dyr måste bilarna nog köra på kärlek
och det finns inte en enda liten regndroppe som inte kan berätta om sin ensamhet sin längtan om sitt fall och drömmen om att gå upp i den stora grönskan
klappa nu försiktigt himlens gråtande mule viska din hemlighet i dess öra och släpp tag
Att bo på Lunds Gård är ljudet av tofflor mot trägolv. Ljusstrålar från pannlampor som skär genom en svart novemberkvälls strilande duggregn. Är Johannes som sågar upp en kattlucka i köket. Är Beebop på köks soffan i mössa med en ångande kaffekopp i handen och en katt i knät. Anna och Karoline som röker på terrassen, och hälsar dig välkommen hem.
Att bo på Lunds Gård är att stanna upp på natten på en grusväg mellan två åkrar, för att se villaområdet Jursla klättra upp för en osynlig mörk höjd. På avstånd se ljusen glimma och skimra som glödande bärnsten genom nattmörkret, skört vacker som en avlägsen vision av himmelriket.
Att bo på Lunds Gård vakna en drömmig dimmig ledig lördagsmorgon, utan en väckarklocka, av dig själv. Genom fönstren se grön gräsmatta, mörkgrå träd och en fuktig himmel. Lyckan att över inte ha något planerat och bestämma dig för att inte lämna hemmet på hela dagen.
Att bo på Lunds Gård är aldrig helt tyst. Suset från de omcirklande E4:an och väg 51 till Finspång. Att bo på Lunds Gård är ändå en stillhet. Att landa i sig själv.
Att bo på Lunds Gård är att cykla en dryg mil varje arbetsdag. Att känna hur cyklingen dag för dag förbättrar konditionen. Hur hjärtmuskeln växer, hur kroppen orkar mer och mer och tål mer och mer väder, vind och kyla. Att verkligen på allvar fatta innebörden av kläder efter väder – och snabbt investera lönen i överdragsbyxor, kängor och skaljackor. Att dag ut, dag in glida genom ett handelscentrum i utkanten av staden. Höra flagglinornas evighetsklonkande mot flaggstängerna. Ensammaste ljudet i världen, enligt pappa. Dagligen passera de stenöknar, som på den här planeten kallas parkering, och höga grå lådor som kallas Plantagen, Bauhaus, ICA Maxi, Jula, DollarStore, Spicy Hot, MediaMarkt, XXL, Biltema… Lite slött undra om de finns till för oss eller vi för dem. Att vara människa i ett område för bilar.
Att bo på Lunds gård de två grå katterna Bello och Barbro, och deras nyfikna, smygande, jagande, keliga små liv genom gården och markerna. Deras tassande över trägolv. Smygande genom gräs. Liggande i soffor. Klättrande i träd. Sittande i fönster.
Att bo på Lunds Gård är de lediga morgnar när köket förvandlas till filosofiska rummet. Att ligga under en filt, nersjunken i sofforna och kolla Bachelor, och se en trist snut uppvaktas av oförtjänt många kvinnor. Inte för att det är ditt favoritprogram utan för att du – efter noggrann reflektion – har kommit fram till att Bachelor med Anna och Karoline rätt ofta är bättre än The Wire ensam.
Att bo på Lunds Gård är att nån som du aldrig behöver ligga med som säger god natt och god morgon. Att hoppa omkring i vattenpölarna på en lerig grusplan med en 8-åring. Sparka en fotboll genom blöta höstlöv. En morgontjurig frukost med Love när ni båda jobbar tidigt, när de enda ord som yttras är god morgon och hej då. Är Kim som kommer in med höstens grönsaker.
Att bo på Lunds Gård är frukost i solsken, och spräckliga höns som pickar på gårdsplanen.
Att bo på Lunds Gård är att bära en allt slitnare röd soffa, ställa den på terrassen och bli kvar i den hela maj. Att se våren slå ut från grenarna. Dra in dess parfym i näsan och njuta så det nästan göra ont.
Att bo på Lunds Gård är att äntligen, äntligen – tack snälla, bästa universum – ha en egen studio, ett rum för att sitta och skriva. Även gemensam egen tvättmaskin, gemensam egen diskmaskin, gemensam egen verkstad med tillgång till alla tänkbara verktyg, ett gästrum, ett släp, ett ljudsystem, ett växthus, växtlampor, ett litet gym… Resurser som kostat var och en av oss mycket mer, om vi ens haft råd. Men i vår kollektiva ekonomi har vi råd. Att bo på Lunds Gård är stor rikedom.
Att bo på Lunds gård är ibland att längta efter att vara ifred. Att gå in på sitt rum och stänga dörren. Men aldrig – äntligen tack tack snälla aldrig mer – behöva vara helt ensam när du inte vill, och bli sjuk av ensamhet.
Att bo på Lunds Gård är alltid ett samarbete. Ibland går det bättre, ibland sämre.
Att bo på Lunds Gård är plötsliga mörker. Strömavbrott och stearinljus och sockar och jackor och fingervantar inomhus… men också att vakna en novembermorgon, gå till ett fönster och… se. Vändplanens grusrundel är täckt av ett lager fin pudersnö. Se solen, som glittrar i tusen och åter tusen små reflexer, glitterprickar i snön på marken, buskarna, uthusen, i träden…
Att bo på Lunds går är – trots flagnande fasadfärg, förfallna uthus, trots att vattnet i flera kranar är odrickbart, trots att vi går omkring i halsduk, vantar och underställ inne – att bo i en atmosfär av borgerlighet och gammaldags lyx. Att vara låginkomsttagare och bo på en plats byggd för ett försvunnet samhälles elit, den jordägande klassen. Ruiner av ett stramt, stelt, övertydligt klassamhälle, nu ersatt av ett förvirrande och flytande, fullt av skuggor och motsägelser, vackra bilder och färger, där vi på måste låtsas att alla har samma livsmöjligheter. På den tid när Lunds Gård skapades låtsades ingen att det inte var skillnad på folk och folk. Var sak på sin plats – och det gällde i synnerhet människorna. Makten och skillnaderna byggdes in byggnaderna, i själva landskapet. Herrgården tronar på en höjd över Kvillingeslätten. Här finns enorma gräsmattor som tar flera minuter att korsa. Här finns en balkong på övervåningen. Att stå på den och se ut över grusplanens rundel, huset som nu är studio – där gårdens statare bodde förr i tiden – över växthuset, hönshuset, de röda ladorna, de vidsträckta åkrarna…
I min uppväxt: fyra människokroppar i en tre rum och kök. Sen: ettor och mellan dem soffor i kompisars lägenheter. Ett år bodde jag i ett kök. Nu: det tar mig för fan en minut att gå till toan. Trehundra kvadrat att slarva bort telefon, nycklar, kort, laddare, sladdar och alla andra små och stora prylar, vilket gick utmärkt redan tidigare. När jag flyttar in förlorar jag snabbt en tredjedel av mina ägodelar. Ett enormt livsrum, som på något sätt hör till mig. Utrymmen där lilla jag får finnas. Som lilla jag får använda utan att fråga. Att bokstavligen få ta så mycket plats. Absurt. Svindlande. Underbart.
Att bo på Lunds Gård är på nåt märkligt sätt att vara Lunds Gård, i alla fall mer så än någon annan plats där jag bott.
Att bo på Lunds Gård är vanligtvis ett stillsamt liv. Men när vi festar, så festar vi. Och då festar vi rejält. Gårdens stolta tradition är de årligen återkommande midsommarfesterna, men Lucia, nyår, rejfvest, vårblot och Halloween sticker ibland upp som värdiga utmanare. Vi bygger, fixar och råddar flera veckor i förväg. När det är fest på Lunds Gård reser folk hit från hela Sverige. Huset transformeras till en undervattenvärld eller ett spökslott eller en technoklubb. Trams, lek, konst och fest smälter samman till ren magi. En del gäster blir kvar i flera dagar och kollar på film och äter fryspizza. På somrarna får de först körbara transportera resten till en sjö.
Det är möjligt för någon med min ödmjuka inkomst att bo här, tack vare de andras inkomst, och tack vare orden byggnadens skick är eftersatt och hyran satt med hänsyn till det i vårt hyreskontrakt, tillsammans med de ödestunga:
Vi kommer härmed överens om att hyresrätten till lokalen inte skall vara underkastad bestämmelserna i 12 kap 57-60 §§ jordbalken, att hyresgästerna inte skall ha rätt till förlängning av hyresavtalet, om uppsägning av avtalet sker på grund av att:
Huset ska rivas, undergå större ombyggnad eller försäljas
Området planeras för eventuell framtida järnvägsdragning.
Att bo på Lunds Gård är legenden om hur Mark- och exploateringskontoret la beslag på marken och huset för att riva det och bygga järnväg. Att gång på gång återberätta legenden för besökare: järnvägen blev aldrig byggd, men ligger kvar i detaljplanen. Norrköpings kommun visste nu inte vad man skulle göra med huset så dom håller fastigheten och låter den stiga i värde. Tills dom vet vad dom ska göra så har tjänstemännen räknat ut att det är ekonomiskt att låta människor bo här och hålla huset vid liv. Om de kan tänka sig en lägre standard och att avsäga sig några rättigheter, vill säga. Och dessa råkade vara vi. Att bo på Lunds Gård är därför att veta om att hur länge vi än får bo här, så är det ett undantag.
Att den här platsen är ett utdraget, förtrollande nu, men ingen framtid vi kan räkna med att vara en del av. Här på Sveriges bördigaste jord, ska det i framtiden står kanske ännu ett shoppingcenter. Kanske åker här ett tåg som kan ta folk till Stockholm 15 minuter snabbare än ett annat tåg. Vem vet? Vi vet bara att vi inte bestämmer vad som ska hända med vår älskade gård.
Visst har området varit ett undantag i 40 år nu.
Visst tar allt i livet slut, och till sist, allt liv på jorden.
Men här står det i ett avtal. I teorin kan våra liv här, allt vi gör, bygger och skapar ta slut när som helst. Vi är tillfälliga. Vår livsstil föddes ur en byråkratisk bugg i en kommunal detaljplan, en reva i Matrix. En spricka i verkligheten en grupp vänner kröp igenom och byggde sig ett hem i. Och kanske gör det något med livet här. Kanske frånvaron av en tryggad framtid ger det en djupare tyngdpunkt i nuet. Det att ingen av oss äger platsen, men just nu är den vår. Kanske gör det oss, paradoxalt nog, lite friare. Kanske gör det livet här några nyanser färggladare, lekfullare, mer dynamiskt. Såna som oss får egentligen inte ha det såhär bra. Passa på! För som alla vet smakar frihet bättre stulen.
TRAPPSTEGEN neråt var tunga. Jag bar mina tillhörigheter i en fak- kin Lidl-kasse. Trappstegen skrapade tomt, ekade. Sjunkande. Xanor. Pillren var små och vita. En polare sa de skulle ta bort alla känslor. Jag blev genomskinlig. Kall. Världen strålade genom mig, men inget fastnade. Jag var fortfarande medveten om problemen, men kände dom inte. En hinna av glas låg över allting. Jag tappar ett i handfatet på toan hemma hos en kompis. Jag sover några nätter på hans soffa. Tabletten glider inte ner i själv röret, utan ligger där på kanten, synlig där nere under det runda ventilgallret. Jag går ut i polarens kök och hämtar en kökskniv. Försöker pillra upp det med spetsen. Men det har hunnit smälta till en liten vit droppe därnere, märker jag, när kniven bara smetar ut den. Fan. Jag vaknar upp sittande i en annan soffa. Full och bäng. Glömde var jag är. Jag var inne i att betrakta det kaotiska rummet: en kille i vackert lockigt hår som insisterar på högljudd, bruten engelska att folk ska hoppa upp på hans rygg. Nu spelas cumbia i högtalaren, och nån vill höra metal istället. Förut var det metal, då ville nån ha cumbia. Jag somnade kanske? Nu vaknar jag till. Bestämmer att det är dags. Vet inte varför. Öppnar min plånbok och skruvar upp plastfolien… Klockan är 05 eller 06 på morgonen. Nillan, efterfestvärden, försöker ringa hit en hon vill ligga med. Madde och Nillan upprepar hans namn gång på gång, och varje gång gapskrattar de efteråt. Han är tatuerare till yrket, och kallas Larsa Gadd. De skrattar så de nästan kissar på sig. Som om själva orden ”Larsa Gadd” var världens roligaste skämt. Vi ringer, så Larsa Gadd kommer med en papperspåse mackor från Subway. Det var konstigt att beställa av nån jag aldrig träffat. Okej, om Subway är öppet är klockan kanske 07 eller nåt. Vi ska swisha Lars för mackorna. Tvivlar på att nån verkligen kommer göra det. Jag swishar iallafall inte. Det blev slagsmål på vägen hit. Tommy T hetsade, vevade och spöade på en tunn kille i stickad tröja. Typ tusen pers gick mellan. Drog iväg Tommy. Idiot. Men han hade något mörkt, rödögt skit i sig som ville ut. Liksom jag har något skit i mig fast det inte kommer ut. Efteråt gick Tommy trottoaren med såna steg du inte vill stå i vägen för, du vet. Vrålade FUUUUUCK! och FAAAAAAAN! rakt ut, så hesa ekon studsade mellan husväggarna, och slog stora krokar genom gatans tomma mörker. Och Miriam, som jag försökte dra med på efterfesten, försvann med gruppen runt honom. Miriam med sidecut, tre stjärnor tatuerade under sidosnaggen, och en ring i ena näsvingen. Fast vi bara sagt hej en gång tidigare kramade hon mig i garderobskön. Minns inte vad vi pratade om, minns bara hennes ögon. Att de var stora, grå, sorgsna. Blanka i lysrörsljuset. Hur de tittade på mig. Något i den långa blick vi bytte medan vi väntade på jackorna. Efter vi snackat färdigt. Sagt alla ord. Något ömtåligt, ensamt, vilsamt. Som gör att jag sitter här packad i en soffa kl 06 och skickar facebookfriendrequest. Något som gjorde att jag sa ”vänta ett tag bara” till de som stod utanför. Bytte riktning. Gick tillbaka in i klubben. Genom vakterna, fylleljuset… Vill du följa med på efter- fest? Absolut, svarade hon utan att tänka efter. Som om det inte alls var konstigt att jag gick tillbaks in efter henne. Fast vi bara pratat en kort stund i en garderobskö. Inte bara hon. Såklart. Utan en hel grupp. Sen skulle Tommy slåss. Dom gick ändå bakom oss länge efteråt. Sen tap- pade vi dom. Eller dom oss. Efter bråket kom allt ur fokus. Jag såg dom bara sacka efter, mer och mer bakom oss. Vände mig om och bad nån framför om ett bloss. Stannade till och såg bakåt. Såg dom försvinna upp på en annan gata. Blödde rök, ner mot marken. Sen blåste den upp, mot himlen. En oändlig, kort, klar sekund, tänkte jag på den här boken jag har i mig. Som aldrig kommer bli. På hur livet var innan. På hur det vore att vara någon annan. Alla möjligheter jag pis- sade bort. En oändlig, kort, klar sekund kom jag plötsligt ihåg, att det någonstans bakom all tegel, plåt, stål, natt, himmel, glas och betong förr fanns en brinnande gryning. Väntande, varm. Men den är borta nu. Att hon följde med, ville med, men han måste slåss. Gravitationen drog dom åt ett håll, mig ett annat. Dom borta nu. Gatan tom. Jag är tillbaka, i Norrköping. Öppnar min plånbok, skruvar upp plastfolien runt pillren. Bredvid i soffan sitter Madde, hennes blick letar sig mot vad mina händer håller på med. Jag säger inget. Har inte så många. Samlar saliv i munnen och sväljer ner min lilla xanor. Folket vallas ut. Nillan travar omkring i lägenheten och trumpetar att ”det är en dag i morgon också!” Vackra Lockarna är envis, vägrar gå. Står och svajar i hallen. Bara Nillan och Larsa Gadd kvar nu. Fylltjafs. Vackra Lockarna blir utknuffad, svär på spanska i trap- phuset. Jag säger hejdå till Madde. Bakom oss kastar han en av sina skor på den stängda dörren. Jag och Nillan bor grannar, så jag stap- plar hem tvärs över Knäppingsborgsgatan. Ljust ute. Måsarna tjuter och skriker. Minns inte vad som hände sen.
