Solen
knäcker sitt ägg över
Hälsinglands rullande
sommarklädda kullar
Pappa ser du inte att färgen blå
är atmosfärens sätt att säga förlåt
att himlen spelar munspel
nere vid tågspåren
att den som leker
lever längre
När soppan blir för dyr måste bilarna nog köra på kärlek
och det finns inte en enda liten regndroppe
som inte kan berätta
om sin ensamhet
sin längtan
om sitt fall
och drömmen
om att gå upp
i den stora grönskan
klappa nu försiktigt
himlens gråtande mule
viska din hemlighet
i dess öra och
släpp
tag
Publicerad i Tidningen #Hälsingland 2023-09
Kategori: dikt
Det kommer tider
när
vi
inte vet
någonting
om någonting
När orden
inte vaknar
och kommer ut
När
sekunderna
gör ont
När du inte vet
vilken mat
du ska laga
för du vet inte
vem du är längre
och vad
den
personen äter
men vet du vad?
Hej
det är okej
du gör allt rätt
du gör så gott du kan
du är inte perfekt
men du måste inte vara det
du är du
det räcker
resten kommer
Så håll i smärtan
var snäll
mot den
smek den
säg snälla ord
till den
för just nu
är den en
del av dig
Ljuset finns i tystnaden
och med tiden
kommer den att smälta
som snö
i din
varma
handflata
Du är ljuset
mellan
trädstammarna
Du är alla sånger
dina förfäder sjungit
alla skratten
de skrattat
finns kvar
i ditt DNA
och vet du vad?
Just nu
behöver
du
inte
göra
någonting
bara titta
Titta
en ekorre
Titta
den där skatan
drar och kämpar
med något som
om det fanns
silver under snön
Nu flög den iväg
kanske med
silver
eller inte
vem bryr sig?
Att leva är att smärta
och ingen kan vinna
ett krig mot sig själv
för alla sidor av
det som är dig
måste samarbeta
för att nånsin
kunna vinna
nånting
så byt sida
och börja
samarbeta
Gå utomhus
och svälj en
bit av solen
Bit i den som ett äpple
Den är där
bakom molnen
på natten med
Och om du inte kan se den
är det bara
på grund
av hur du
eller jorden
rör sig
Solen är alltid
på samma ställe
15 miljoner mil
ut i rymden
brinner
den med
kraften av
385 biljoner terawatt
bara för att
ge dig
liv
Och det betyder någonting
Det tog
din mamma
9 månader
att bära dig
och nära dig
och ge dig
livets gåva
Det betyder någonting
Ingenting du gör nu
betyder något
om 1000 år
men det
betyder
något
nu
Nuet
är
ditt
mitt
vårt
att undra över
Så säg förlåt
för alla elaka
saker du sagt
till dig själv
Lova dig att från
och med nu vara
en schysst kompis
ta dig själv i handen
och gå ut i solen
gå ut i sekunderna
gå ut i ljuset
gå ut i nuet
gå ut i livet
gå ut i tiden
och säg
Hej!
jag åldrades tio år igår
shit vilken
solljusdoftande småfågelsjungande barnspringande
motorcykelvrålande vårdag
läste en bengalisk poets hundra år gamla ord
med ett sargat leende på läpparna
låt mig må skit ifred
Ungdomar och skapande skrivande är två grejer jag jobbar med. ”Vad är det?” frågar många när jag berättar att jag ska ha en workshop i poesi. Och jag kände att jag behövde ha ett bra svar. Så jag skrev ett – och brukar inleda mina kurser med det. Den här dikten har aldrig publicerats förut, men är den jag läst inför publik absolut flest gånger – på fritidsgårdar, bibliotek, i klassrum, inomhus, utomhus, alla möjliga scener.
Lugn.
Jag kan det här
med poesi
jag förstår det här med poesi,
ett sätt att lägga ord
efter varandra
för att skapa
känsla
rytm
effekt
ett sätt att
kommunicera direkt
från mitt hjärta
till ditt hjärta
utan omvägar
utan trassel och
förklaringar utan
rakt upp och ner
bara säga som det är
och det finns poesi överallt
det finns i samtal
du hör på spårvagn
i Bibeln, Koranen och på instagram,
i texten till alla dina mest älskade låtar,
det finns klottrat
på väggar, toaletter, på bänkar
det ropas på gator,
det viskas i sängar.
Det finns poesi överallt
det är den enklaste konsten av alla
för den är egentligen
något du redan kan,
det minsta lilla
som gör oss till människor,
språket,
orden,
deras många meningar
den talande tystanden
det vi läser
mellan raderna
och den
lär oss att se, och den lär
oss att lyssna
för vi människor
är speglar
behöver se varandra
genom någon annan
och jag kan inte läsa tankar
kan inte veta
vad du känner
om du inte säger
vad du tänker
så vadå silver?
Om tiga
är guld
är tala diamant.
Poesi är den enklaste konsten av alla
av den här enkla anledningen:
du behöver inga pengar
ingen studio
inget ljudkort
inga dyra datorprogram
inget dansgolv
eller sporthall
nej det enda du behöver
är ditt huvud
och en penna
och du kan göra poesi
precis överallt
för det här är grejer
du kan ta med dig överallt
det är helt gratis
och helt sant
och om du gör det
vill jag höra
för vi människor är speglar
behöver se varandra
känna säga berätta
speglas i varandra
och jag vet det
för jag kan det här med poesi –
ett sätt att lägga ord efter varandra
för att skapa känsla –
att med ord bygga en bro
direkt mellan våra hjärtan –
fan om du vill
vi kan kalla det
ett vackert sätt
att snacka
det är inte svårare än så
det finns inget att förstå
det är bara
att börja,
för om tiga
är guld,
är att tala diamant.
Okej så jag gjorde en hemsida för att ha någonstans att släppa ut alla texter som envist tränger ut genom huvud, fingrar och tangentbord. Jag skrev den här dikten i april 2017 så den passar fint nu. En bra början. Den kom aldrig med i någon bok, men jag har läst den från många scener och tycker mycket om den.
Solen smyger in i min lägenhet
den luktar gott
den luktar vår
jag bäddar min säng
kliver i mina jeans
men lämnar vinterjackan hängande
lämnar smärtan bakom mig
jag lämnar mitt hem
och driver sakta
genom gatorna
och jag ser dig på väg ut ur din port
hej hur mår du
jag mår bra
shit det är vår nu
ah vilken dag
du ler ditt allra vackraste leende
men har bråttom till träningen
och säger vi ses senare
men jag har inte bråttom
någonstans
luften är lätt
och det känns
som livet andas genom mig
någonstans i universum
ställer en dikt in rätt frekvens
den hittar mig och vill bli skriven
det är en dikt
om hur
kvarteret
sjunger av liv
en dikt
om det speciella ljud
som görs av barn
som skriker till varandra
när de springer över gården
den femtonde april
byggnaderna kan inte
hålla dom inne längre
och fåglarna skriker
de sjunger
de kvittrar
de vill verkligen
varandra någonting
typ knulla
och mammorna ropar också
och kanske de vill också?
minst fyra språk som
flyger genom luften
arabiska och svenska
spanska och somaliska
fågelkvitter barnskrik
och så ljudet från gungorna
som snart drar ett helt
varv runt ställningen
allt blandas
blir tillsammans
en sjungande skrattande
susande ljudmatta
som är ljudet av våren
nu kommer en tioåring cyklande över gården
solen blixtrar
i en blänkande röd plasthjälm
på svarta lockar
rosa täckjacka
trampar som en tokig
bromsar in precis framför mig
och avfyrar ett leende
rakt in i mitt hjärta
jag ler tillbaka och frågar vart hon ska
nej jag bara cyklar lite, bara för att det är kul
sedan ska hon till en kompis och leka
okej ha det så bra, säger jag, vi ses på måndag
och menar på fritidsgården
som är min arbetsplats
går vidare
och tänker att
orden är vår karta
för att hitta fram till varandra
så jag låter orden leka
som barnen
jag har en
historia att berätta
jag är kanske inte bäst
men jag vet att jag kan detta
att jag föddes för att skriva
den här dikten
om ljudet av våren
om solens lukt
om en tioårings leende
för att berätta mitt kvarters historia
den femtonde april
och för att säga:
att ingen av oss
är egentligen från jorden
ingen här
kommer från Sverige
vi är äldre än så
vi är något mycket bättre
vi är kol syre väte
kalcium och fosfor
miljoner molekyler
som tillsammans bildar våra kroppar
de kroppar som bär våra röster och
skratt och våra sorger
våra sånger och minnen
våra rörelser i tiden
och dessa molekyler
kommer att skingras
struktureras och
bindas på helt nya sätt
för de tillhör universum
det här är bara tillfälligt
vi ska ut i rymden igen
men just nu
är det här
vad vi har
det här som vi delar
den här tiden är vår
frågan är: vad ska vi göra med den?
för vi ska inte stanna länge
vi är fan bara på besök
jag vet det är svårt
att leva
men fan
gör ett försök
april april
imorgon kommer
kanske snö
varför inte börja leva?
vi ska ju ändå dö
jag vet att
du var trasig då
och att det varit länge
men jag vill veta
vad skulle du göra nu
och hur skulle du leva
om den stämpeln
inte stämmer längre
jag har drömt rätt så länge
om något värt att
kalla ordet ”samhälle”
något annat
något bättre
än det här
känslokalla stället
och jag tänker
att det kanske kan börja
just nu
just här
mellan dig och mig
att du behöver mig
och jag behöver dig
att faller du
så faller jag
men pallar du
så pallar jag
och då kan jag va stark
när du är svag
och bära dig
den tid det tar tills
du kan gå själv
om du lovar att
göra samma sak
för mig eller
för någon annan
och vi kan växa
bli så mycket större
än våra förväntningar
hemma är inte en plats
det är en känsla av sammanhang
just nu
bestämmer en tioårings leende
mitt värde position och plats
på jorden och i tiden
rymden
Norrköping
här och nu
mitt kvarter
den femtonde
och våra andetag
ekar i universum