Icke jordens riken
brusande städer
och havens glans
betydde något
när du och jag
inte vaknade
tillsammans
längre
Författare: jeppe Sida 2 av 13
Ursäkta vad sa du?
jag lyssnade
inte
stället där
min näsa nuddar
din arm är platsen
universum roterar runt
du fastnade
med ett cykelhjul i
spårvagnsspåret
när du var liten
lite smuts
från mötet
med gatan
stannade
i ett litet ärr
ovan ditt
kindben,
dina skäggstrån har
varit gråsvarta länge
nu men börjar vitna
när jag var liten
var det brunt
tror jag om
jag minns
rätt
jag tror din mun
blivit mjukare
med åren?
mindre bekymrad
hur som helst
har det alltid
funnits något
gymnastiskt
humoristiskt
lekfullt
över dess små
vinklar och vrår,
hur trött jag
än ser att du är
förvandlas den
på något sätt
alltid till ett
leende när
du ser mig
det finns ett
ljus i dina ögon
ett ljus
jag hoppas
bära med mig när
jag är lika gammal
ett ljus jag vill
kalla nyfikenhet
tillsammans med
en respekt för
vad de ser på
hej! du ser ut som ett härligt misstag!
Jag säger inte det här ofta
kanske aldrig sagt det, men
ibland tänker jag fortfarande
att du och jag
ska bo i samma kvarter
igen, när vi blir vuxna,
fast vi redan
är vuxna, och
varit det många år
att våra ungar
ska bo grannar och
leka med varandra
som vi när vi var små
precis som vi
kom överens om
att det skulle bli
och att allt som hänt
sen dess bara är tid:
minuter
timmar
dagar
veckor
månader
och år, som går
snabbare för varje
men allt egentligen
är samma, att
vi fortfarande
är samma två
som klättrade på
allt som gick,
satt på hustak, (såg vi
en byggställning sa
vi ”klätterställning”)
sprang omkring
och gjorde allt
man inte fick
Att jag tänker
fan vad länge sen
vi hördes sist, men
egentligen inte
bryr mig
så mycket
om vad som
hänt sen sist
att jag bara
behöver dig,
ditt sätt att le,
skaka huvudet
och lägga det
på sned,
garva, säga
men va fan Jeppe
För att komma ihåg vem jag är
är dygnens timmar
allt för få
avstånden till vänner
allt för långa
drömmarna för små
och dina ursäkter
för många
tryck
två
hej minns du din barndom?
törstiga björkar
med helt gulnade löv
strävar sig envist uppåt
utmed cykelvägen,
fläkten i hans etta
en vindturbin
av trygghet
asfalten kokar
i solljuset
och ovanför den
bubblar luften
hettan äter tålamodet
människorna kokar över
men tre timmar
med min pappa
vi cyklade,
käkade,
snackade,
jag valde ett par
böcker ur hans stora bokhylla
tre timmar
utan ett ord
om sjukdomarna
tyngderna som
senaste året
dragit ner oss mot botten
tre timmar, eller
ett tomtebloss
mot döden
spårvagnen är
egentligen en
tidsmaskin
du kliver på
en morgon och
när du kliver av
står kvällen redan
utanför din dörr