Den här texten publicerades först i tidningen Brand nr 3/2020, därefter i KLASS nr 1/2021 . Något jag gillade med den var att den gick hem hos folk från rätt olika camps.
Man sitter på ett möte. Man pratar sig fram till att tro att man hittat ett nytt sätt att göra saker, utan att egentligen definiera hur. Man kommer överens om att samarbeta bättre och ta med sig ”det här nya tänket” i allt man gör. Alla fortsätter göra exakt som de alltid har gjort. Man sitter på ett möte. Man kommer fram till att man behöver ett nytt möte. Man sitter på ett möte. Man säger att vi måste bli bättre på att synas i sociala medier, allt vi gör ska synas, att alla ska lägga upp content. Alla nickar. En person följer påbudet. Man sitter på ett möte. Man sneglar längtande mot dagordningen. Räcker upp handen och säger vilken punkt är vi på? Fast man vet att vi inte är på någon längre. Man sitter på ett möte. Man beklagar sig över att de här nya uppkomlingarna, som gör nåt liknande, varför tog de inte kontakt med oss först? Vi vet ju hur man gör. Man sitter på ett möte. En person säger: Någon som är sugen? Ingen svarar. Man sitter på ett möte. Man har blivit lika entusiastisk som en mumie. Man sitter på ett möte. Man har bråttom, man rushar igenom punkterna, så man hinner egentligen aldrig prata färdigt, så punkterna kommer tillbaka på nästa möte. Och nästa. Man sitter på ett möte. Man har inte fått nåt kaffe. Det gör ont. Man sitter på ett möte. Man har blivit exakt som de gamla mumierna man mötte när man började sitta på möten. Nu förstår man varför. Man undrar om man dödar de nya mötesdeltagarnas kreativitet på samma sätt som de gamla dödade din. Man ska nog inte tänka så mycket på det. Man sitter på ett möte. Man har glömt anledningen till varför man en gång började sitta på möten. Man sitter på ett möte. Man pratar om att nå nya målgrupper. Man beklagar sig över återväxten. Man undrar varför unga inte kommer, inte vill, inte går med, inte engagerar sig, inte blablabla… Man låtsas som att en kommunikationsteknisk revolution större än tryckpressen + ångkraften + telefonen + glödlampan + sms + msn + atomkraft tillsammans inte just sprängt hela samhället och ändrat på alla beteendemönster. Man önskar att allt bara kunde vara som vanligt igen. Som det ska vara egentligen. Man vet att den här institutionen är evig och alltid kommer att behövas. Man sitter på ett möte. Man pratar om att skaffa Snapchat. Man pratar om Discord. Man pratar om Twitch. Man ser femtioplussarna snegla mot dörren. Okej, det där var en projicering. Man sneglar mot dörren. Man sitter på ett möte. Man fattar inte gränsen mellan frivilligt och måste längre, arbete och fritid. Vad är ett självvalt måste för att genomföra något man själv vill och vad är ett tvingande måste för att tjäna pengar? Det är ungefär samma möten. Man förstår inte sin egen motivation längre. Om man känner efter så vill man ju nästan ingenting. Man sitter på ett möte. Någon frågar: Vem kan ta på sig att… Om man bara satt tyst och stilla skulle man inte behöva göra något. Utom att sitta på möten.