Man snackar med grannen som går med snöslunga, han svär och skrattar att nä får det fan bli vår; det är ännu mitt i januari och snön har inte legat mer än tre veckor.
Man säger till andra grannen som är ute och skottar: jaså du är ute och roar dig och man är rätt nöjd med sitt lilla skämt, och hon svarar: ja det finns mycket att roa sig med svarar hon.
Man kastar lillungen på rygg i tjocka molnkuddar av mjuk pudersnö, och hon tjuter av skratt.
Man tänder eld i vedspisen två till fem gånger dagligen, för att värma vattnet i elementen.
Man går omkring i samma par långkalsonger, för alla utom det enda paret är alltid mystiskt försvunna, skulle man tappa bort dem skulle det bli kris, och det är rätt ofta kris.
Man klär på lillungen ullunderstället, overallen, vantarna, sockarna, skorna och mössan en till fem gånger om dagligen.
Man står i snöfallet på Biltemas parkering och byter glödlampa i höger billykta, så halvljuset ska funka igen.
Man är fett nöjd med sig själv, att man är en sån duglig karl, tills man upptäcker att höger blinker nu lagt av, eventuellt för att man öppnade motorhuv och lykta i snöfall.
Man skalar potatis, man hackar lök, man rostar bröd, kokar gröt.
Man klär av lillungen ullunderstället, overallen, vantarna, sockarna, stövlarna och mössa en till fem gånger om dagen.
Man fröjdas och anstränger sig för att teckna ned alla nya ord som kommer ur henne: jätte, jacka, täcke, eld, knä, tå, kopp, varmt, kallt, vantar, apa, tappa, igen.
Man är ordentlig, och går med varselväst genom kvällarna.
Man hackar i isklumpen under luftvärmepumpens utedel.
Man skrapar frosten från vindrutan, en gång till.
Man längtar till Delsbo som ligger tjugo minuter bort, där sakerna händer, livet pågår, fiolerna spelar, dragspelen valsar, ölen flödar och klackarna stampar i brädgolven dygnet runt.
Man är tjugo minuter bort och ett helt liv från allt som pågår.
Man läser Anna-Claras böcker för lillungen tjugofem gånger om dagen.
Man tittar på de underbart böljande kullarna hon avbildat i Jätten och ekorren
Man tänker att det är här man bor, men det syns inte eftersom ens hus står omringat av tunga träd i en sänka mellan två höjder.
Man längtar efter att ge sig ut bland dom där underbara kullarna.
Man kör 84an fram och tillbaka istället.
Man skyndar för att hinna veva ner rutan och sticka ut ett långfinger till idioterna som trots mötande trafik – alltså vår bil – kör om och på vardaglig basis riskerar sitt eget, mitt och min dotters liv för att vinna några meningslösa sekunder.
Man tejpar ihop en barnbok som varit trasig sedan i somras.
Man åker till Delsbo, äter pizza, och går på Hemköp.
Man är ordentlig och lägger skyddsfolie över vindrutan, för att slippa att skrapa den.
Man är slarvig och går utan varselväst genom kvällarna.
Man kämpar en hel förmiddag för att packa alla grejer som krävs och komma iväg på utflykt.
Man svär över att man ska vara en sån jävla idiot som aldrig nöjer sig och alltid ska hålla på och krångla till det.
Man äter lunch, för man har fortfarande inte kommit iväg och ska fan aldrig åka någonsin mer åka på utflykt.
Men till slut är man iväg och solen är en orange apelsin över isen på Avasjön, allt är vitt, gyllene, krispigt.
Man ger sig ut i det guldglittrande, kringelikrokiga skidspåret.
Man svischar ner för backar och flåsar upp för backar.
Man kämpar för att hitta hitta andningen, balansen, svinget och trycket ifrån med tårna.
Man svettas och fröjdas och lillungen sitter och nynnar för sig själv i fjällpulkan man drar efter sig.
Man har äntligen gjort årets första åk, och efteråt får lillungen smaka varm choklad, det är första gången, ur en orange plastkåsa.
Man skalar apelsin, man steker köttbullar, man river morot, kokar potatis.
Man skrapar frosten från vindrutan, en gång till, eftersom man glömt lägga över skyddsfolien.
Man vet att livet inte är nåt jävla spel man kan vinna.
Man försöker skriva den här dikten, men lillungen tar ens penna, eftersom vi hör ihop och ska göra samma sak.
Man tar en annan penna, då tar hon den med.
Man försöker spara orden i huvudet.
Man försöker hålla elden brinnande i vedspisen.
Man tappar fokus en sekund, och lillungen som sitter och balanserar på ens lår faller framlänges, smäller ansiktet i bordskanten; hon spräcker läppen och blöder och tjuter av smärta och rädsla och alla tusentals gånger man haft fokus, alla tusentals gånger man fångat henne spelar ingen roll nu, man är bara en sån jävla skit, och båda känner det starkt.
Man längtar efter saker som inte finns, och missar saker rakt under ens näsa.
Man vill att nån kompis ska komma och hälsa på just nu när man själv vill och inte senare, när det passar dem, och man själv inte orkar, eller bara är mer tillfreds med sig själv.
Man möter en av de traktorer vars väldiga grävskopor plogar upp snön i höga vita berg ute i natten.
Man själv går till fots, och det är som möta ett mullrande och skrapande, mäktigt och mekaniskt vilddjur, med saftblandaren pulserande orange ljus mellan de mörka träden.
Man tänker på att Sveriges fattigaste miljardär tjänar tvåtusensjuhundra gånger mer om året än jag, men ändå är han inte mätt, att det aldrig är tillräckligt, ändå måste han trycka ner mitt ansikte.
Man ser människor i ögonen och undrar vad som pågår bakom; en vinterkväll lär man sig den hårda vägen att man inte har en jävla aning, och börjar låsa ytterdörren om kvällarna.
Man sonar sina fäders synder så gott man kan.
Man håller sin älskade i handen så mycket man hinner.
Man studerar forna tiders hjältedåd, och undrar var man ska börja.
Man älskar allt vad man pallar, och vill bara vara ifred.
Man skrapar is från insidan av vindrutan, eftersom det är nåt jävla skit med kondens och ventilationen.
Man borde ha motorvärmare.
Man skalar morötter, man skär gurka, man brer mackor, kokar kaffe.
Man får höra att fyra dött i skogen när de gått ut att röja efter stormen Johannes.
Man får höra att ett barn kvävts när en snögrotta rasade in på en skolgård i Hassela.
Man får höra att en trebarnsmamma som har hängt sig i Ljusdal.
Man ryser.
Man tänker på vilka kompisar man borde ringa för att visa att man finns där, fast man inte gör det.
Man tänder eld i kakelugnen och lägger en fårskinsfäll och sätter sig fram med lillungen och dricker te, som hon får smaka för första gången, ur en riktig porslinskopp; hon är lycklig i hela kroppen, det är nåt stort, högtidligt och viktigt som händer, och båda känner det.
Man hugger in sitt namn i tiden, och gudarna gungar i grenarna; man drar sig fram genom dag efter dag.
Man vet att allt man är, vet och älskar ska vittra bort; en dag ska ingen längre minnas en.
Man kan inte göra något särskilt med den informationen.
Man tar sig äntligen loss hemifrån, den här gången är man alldeles, alldeles ensam ute i skidspåret, eller där finns snön med glittret och snötyngda grenar och svartnatthimmel och elljusstolpar, och till slut börjar man hitta andningen, balansen, svinget och trycket ifrån med tårna –