Såhär i juletider kan det vara värt att tänka på, att i Jesu hemland, den plats alla julsånger sjunger om, där Gud kom till kristendomen i en bäbis kropp, pågår nu ett folkmord. I den palestinska staden Betlehem är julfirandet inställt. 10% av stadens befolkning är kristen, men det finns ingen signad julefrid att fira när bomber förvandlar deras landsmän i Gaza till grus.
På knappt ett år har minst 44.500 människor har blivit mördade av den israeliska militärmakten. I Hudiksvalls kommun där jag bor nu, bor totalt 37.600 människor. För att sätta det i perspektiv: föreställ er Hudiksvall, stad, byar och landsbygd, helt tömt på människor, ansikten, röster.
13.300 av de mördade är, eller var, barn. BARN.
För att vara övertydlig: att döda ett enda barn, eller en civil vuxen, (ja, ÄVEN OM det råkar stå en fiendesoldat bredvid) är ett glasklart brott enligt Genevekonventionen, en internationellt juridiskt dokument nästan alla jordens länder, bla Sverige, Israel och USA undertecknat och åtagit sig att följa.
Men trots detta, och trots att Amnesty International definierar massmördandet som folkmord, trots att två FN-domstolar dömt Israel att ögonblickligen lägga av med det, trots att den i Haag lagt arresteringsorder på landets ledare, och Benjamin Netanyahu därmed är internationellt efterlyst för brott mot mänskligheten,
TROTS ALLT DETTA vägrar Sveriges regering ta avstånd från det. Inte bara det – svenska staten stödjer aktivt det israeliska utrotningsprojektet. Va!? Inte snälla lilla Sverige… väl? Hur då!?
Militärt: genom att fortsätta vår vapenhandel med Israel. De 1,7 svenska skattemiljarderna till Elbit Systems är största dealen med vår nya NATO-kompis, men inte den enda som tecknats sedan dödandet började; och genom att gång på gång lägga ner Sveriges röst, när länderna i FNs generalförsamling röstat om att anta resolutioner om eldupphör – eller röstat emot.
Ekonomiskt, politiskt, moraliskt: genom att inte (som Spanien, Brasilien, Norge mfl redan gjort, som Sverige gjorde mot apartheid-Sydafrika, och just nu gör mot Ryssland) införa någon typ av sanktioner mot Israel, och genom att statsminister Kristersson inte sagt ett skeptiskt ord om massmördandet, men däremot gång på gång stampat lagens hårda känga på alla som protesterar mot det, samt gjort allt för att stoppa svenskt humanitärt bistånd till Palestina.
Ett par exempel. Finns ett par hundra till.
Låt mig åter bli övertydlig: inget av detta ovanstående är något Sverige ”behöver” göra. Det här är aktiva val. Politik. Jag vet inte om jag nånsin varit stolt över att vara svensk, men idag skäms jag. Dom människor som styr mitt kalla land – på nåt abstrakt sätt förr förknippat med omtanke och rättvisa – dom bottenfrusna människorna kan alltså vackert dra åt helvete, på ren svenska. Dom representerar inte mig.
Jag tänker ofta på mina arabiska och muslimska vänner, och på alla de jag inte känner. Hur det måste kännas att ständigt bli utmålad som den andre, den onda, inte riktigt människa, Fienden som måste förgöras för att den västerländska civilisationen ska leva. Den dolda, öppna, malande, viskande, på sociala medier alltid underliggande eller massvrålande hetspropagandan från alla håll och kanter, som samhällets ledarskap bekvämt använder för att avleda folkets fokus från mer grundläggande samhällsproblem. De som bor i Gaza känner den yttersta konsekvensen av den ständigt pågående hetspropagandan: detta folkmord hade inte varit möjligt om inte en sådan ideologi genomsyrade det globala väst. Även med alla som inte dödas av eld från himlen tänker jag på vad det måste göra att ständigt utmålas som Fiende, den konstanta stressbelastningen på hjärnan. Själen ryser vid tanken. Jag vet inte om det gör nåt för er, men mitt hjärta är med er.
Den som bryr sig om kärleksbudskapet inbyggt i julen bör skänka något av sin värme till folket i Palestina. För jävlar vad de behöver det.
Jag har blivit pappa nu, och mina händer har aldrig varit så upptagna. Jag bor på landet, och det är just nu är det svårt att transportera min kropp till demonstrationerna. Men i hjärtat är min hand lika knuten, och tankarna snurrar. Så några sömnbrustna nätter skriver jag ner detta på mobilen, jag hoppas det går att läsa.
För något man alltid kan göra, även när man känner sig hopplös, är att fortsätta tala om ondskan (särskilt den förrädiska ondska som bor i likgiltighet, empatitrötthet, det spelar väl ingen roll vad lilla jag gör/tror/tycker, dom som bestämmer vet nog ändå bäst, det är ingen idé, går ändå inte att ändra, varför ska jag orka känna nåt, skrolla vidare, titta bort… tänk om alla människor alltid hade tänkt så?) Att namnge ondskan, definiera den, är alltid ett sätt att ta ifrån den något av sin makt, och rädda något av sin mänsklighet.
Arab, jude, muslim, kristen, svenne. Ingen är fri förrän alla är fria. En grupps trygghet kan inte köpas med en annan grupps blod.
Fortsätt tala, fortsätt vara människor, fortsätt protestera. Ända tills vi vinner.
PS om nån av er som läser detta tyst tänker ”antisemitism” om att vara emot Israels militärpolitik, skriv gärna ett direktmeddelande till mig, så kan jag hänvisa till de judiska organisationer som i Sverige och världen över demonstrerar för rättvisa åt det palestinska folket, och vad de har att säga om saken. Lovar att vara hövlig.