Under hela den tid som mitt barn låg i sin mammas mage, hela min dotters liv och hela den tid jag varit pappa, har folkmordet på Palestinas befolkning pågått, livestreamat framför våra ögon, på våra skärmar. Det får det att brinna i huvudet på mig. Det får mig att vilja krypa ur mitt eget skinn. Det får inte vara så. Det bara fortsätter. Jag vet något om kärlek. Jag vet vad jag har att förlora. Och jag ser barnen, alla de som redan är dödats, de som är döende, och de som är fångar i underjorden. Jag klarar inte att skriva en siffra, då vartenda litet liv är precis lika dyrbart och heligt som min lilla skatt. Ett fotografi hemsöker mig särskilt, bilden på läkaren som står och gråter framför de liggande, vitsepta kropparna av alla hennes nio barn. Och jag ser mannen som snyftade ”men vem ska nu kalla mig pappa?” Det skär i kroppen. Det får inte vara såhär. Det måste ta slut. Trots att miljonhövdade människomassor (ni är ljuset och hoppet – mina hjältar) outtröttligt kastar sig mot den här världens murar i varje tänkbar aktion för att rädda dessa dyrbara liv fortsätter bomberna och hungern och törsten att mörda, eftersom den mordiska apartheidstaten backas upp av USA och till viss del Europa inklusive vår fjuttiga skitregering. Splittringen mellan de få som äger och bestämmer över världen och alla vi andra som bebor den har aldrig varit så smärtsamt synlig. Om det någonsin funnits ett tydligt bevis på behovet av demokratisk folkmakt, en verklig demokrati, fördjupad och direkt, ett reellt folkstyre – istället för de av olika omänskliga industriella komplex köpta skyltdockor som nu styr världen – så är det nu. Vi måste byta ut den här skiten. Vi kan bättre.

Kamraterna vann till slut mot svenska vapenföretaget Aimpoint, som i förra veckan meddelade de att de – till slut – slutar exportera lasersikten till Israel. Detta efter två år av hård kamp, press, påtryckningar, organisering, aktivism. En liten seger, en droppe i havet. Men ändå. Seger. Ska man fira eller gråta? Båda kanske. Men mest av allt kämpa – och stötta, berömma och uppmuntra ihjäl de som gör det. Det går inte, det är omöjligt, det går inte… ända tills det går.