jag knullar mig till odödlighet
Månad: november 2021 Sida 2 av 3
fiskmåsarnas skriande skratt
ut
över
Bråviken
ljusgatorna från
lyktor på ett
fartygsformat mörker
mellan lyftkranar
godståg
lastbilar
lagerterminaler
lastkajer finns en särskild frid
vem skulle inte känna sig hemma här
där jordklotet börjar?
.
.
.
.
Visualiseringar – en stilla och en rörlig – av Maria Lundby
marialundby.se
i ett
mångfärgat hus
utanför Högdalen centrum
finns makt
att ge
att dela, samla
sammanföra, sammankoppla
att ge röst
åt de tysta
plats åt behövande
en makt
att ge människor makt
makt att vårda
makt att stoppa maskinen
en makt
som är skapande
en makt som
är skrattande
en makt, som musik
en makt
som är rörelse
det är makt vi behöver
det är
ett mycket
speciellt hus
ljuset skiner genom
de färgglada väggarna
många människor
strömmar genom
det
efter några besök
börjar även
de att skina
av ny energi
jag borde
verkligen inte
behöva säga det här:
folk som
tjänar 25 000
och uppåt
i månaden
på att tycka
går naturligtvis inte att lita på
för ungefär
åtta år sen
kom en ny
drog hit till Norrköping: metylendioxipyrovaleron
ruset var djävulskt,
underbart
kokainskimmer
de första timmarna
sedan fem-sex
timmar hallucinerande
ångestmardrömmar
paranoida
vanföreställningar
svart hål
men den var
billig som fan
räckte länge
lätt att få tag på
mdpv spred sig
som ett coronavirus
i vissa grupper
det var
mycket hjärnspöken
på den tiden, sa en bekant
som fraktade och sålde
mellan Norrköping och
Västerås
två vänner
landade på
psykakuten
en naken man
attackerade ett
äldreboende
en ung grabb dog
när han försökte stoppa
en buss ute på E4:an
liemannen slog det höga gräset
folk dog som flugor
många betedde sig märkligt
jag vaknade en morgon av
att en knutte försökte slå
sönder min dörr
skulle skjuta mig
han trodde
jag var nån annan
kom tillbaka samma kväll
stod och skrek utanför mitt fönster
natten innan på
Bråddgatan hade
ett automatvapen spottat sönder en lägenhet
jag sov inte hemma på ett par nätter
en professor i socialt arbete
jag litar på
säger att
det finns
en sårbarhet, en
nedärvd trasighet
som gör de
svagaste av
oss här vidöppna
för den sortens
ondska
jag vill inte
skriva den
här dikten
den gör mig ledsen
men skriver den för att minnas
skriver in detta
i stadens historia
som komplement till den kommunala marknadsföringen
för att bekämpa glömskan
och namnlösheten
som omger våra
svagaste
så jävla skönt det
ska bli när
alla har fått sparken
då ska jag runka hela dagar
äntligen
fika med alla kompisarna
andas ut
andas in
och andas ut
rynkorna på din panna
lås upp käkarna
sätt på kaffet
hör du inte att det är vår?
avståndet mellan
stjärnorna
och mig
är en illusion
orsakad av tid
jag går tillbaka till mina gamla smärtor
de är pålitliga, enklare
att begripa
så jag öppnar
gamla sår
stalkar gamla vänner
och fiender
mina gamla spöken
har skaffat
barn med varandra
nu tycker jag
bättre
om den jag var
då
än vad jag gjorde på den tiden
fuck er alla
särskilt två
du sa du alltid
skulle finnas där
hur har jag
klarat mig utan dig räven?
det har gått för många år
ni har alla varsin bit
av min själ
med er
evig
tid
snälla tänk snälla tankar
om mig
förlåt
jag har aldrig kunnat gå
vidare från någonting
någonsin, är
typ inte
tillverkad så
alla jag älskat har
jag gett en del
av mig själv
är en del
av mig
är en som säger det
som behöver sägas
en poet
säger det som
många känner
men de kanske
inte förstod
eller kunde sätta i ord
förrän de hörde
sina tankar
lämna poetens läppar
en poet är
förlåtelse för
alla dagar vi är svaga
en poet ger
styrka att klara
alla dagar vi
måste vara starka
när vi inte orkar
en poet är
människa
väldig väldigt
mycket människa
speglar människans värld
från papper
och pärmar och
sånger och skärmar
från
utrymmet
mellan hjärtat
och ett sönderklottrat
block
en poet
sitter på en spårvagn
och undrar
var hon ska
sova inatt
var hon kan
ladda sin lur
en poet är
en öppen fråga
som letar efter sitt svar
är väldigt stark och väldigt svag
jobbar dubbla pass på stan
för Röda Korset först
sen på en pizzeria
för en poet är
en överlevare
landar på fötter
trots allt
till W.